Nära döden i kollektivtrafiken...
Ellie har åkt kollektivt. Det är sant. Jag gjorde det imorse, och har inte hämtat mig ännu. Jag var tvungen att lämna in Ellie-mobilen på verkstadsbehandling i Huddinge i ottan och fick därför ta mig till jobbet med alternativa färdmedel.
Som den ovana tågtrafikant jag är, gjorde jag alla fel man kan tänkas göra som nybörjare. Tänkte ge er några exempel.
Det börjar med att jag står i luckan och trasslar fram min tågremsa som jag sparat i min plånbok sedan Franska revolutionen för akuta nödfall (som till exempel imorse ?). Luck-farbrorn tittar frågande på mig och förklarar sedan att dom där remsorna inte längre går att använda, och att jag är tvungen att betala 160 kr för en ny. Efter suck och stön och fräs och pust börjar jag räkna kronor. Det var bara att langa fram stålars. Men ska dom ha betalt ska dom fan få det i en-kronor.
När jag lugnat mig efter att ha blivit rånad av SL går jag långsamt ner för den stora trappan och ställer mig innanför dom stora glasdörrarna för att spana ut över perrongen. Precis då kommer tåget från stan tuffande och innan jag hunnit reflektera över livet kommer en hord av människor inrusande genom dörrarna. Dom vana tågtrafikanterna som hunnit förutse detta, har lugnt tagit ett steg åt sidan och låter sedan folkmassan passera. Men inte jag. Jag står skräckslagen i mitten och funderar på om det är normalt att främmande människor stryker sig mot en på detta sätt utan att be om lov. Jag blundar och försöker tänka på något roligt.
Nu vet jag hur det känns att bli överkörd.
När alla homo sapiens sapiens passerat går jag raskt ut på perrongen för att undvika att dramat upprepades. Jag blir snabbt medveten om att det är en kylig historia. Som den ovana tågtrafikant jag är, är jag inte klädd för några stilla minuter på en perrong. Jag blir därför tvungen att börja gå i cirklar för att hålla värmen. Många av dom vana tågtrafikanterna stirrar undrande. Jag stirrar tillbaka och muttrar surt ?hur jävla kallt kan det bli i det här landet??.
När tåget äntligen kommer är jag snabbt framme och norpar en sittplats vid elementet i hopp om att snart få tillbaka känseln i mina fötter. Efter att ha gjort mig bekväm med all min packning, pluggar jag i Ipoden och gör mig redo för min färd till jobbet. Jag låser blicken på horisonten och ser hur vi tuffar förbi station efter station. När vi stannat vid Södra Station började jag för första gången se mig omkring i vagnen. Den är packad. Och jag blir snabbt medveten om kvinnan som står i gången och tittar surt på mig. Efter lite funderande kommer jag på att det måste bero på att jag, som den ovana tågtrafikant jag är, har radat upp mina väskor på sätet och därmed tar upp ytterligare 2 platser. Jag rafsar snabbt ihop mina saker och börjar knö in dom under fötterna, och i knät. Och där sitter jag sedan, inpaketerad, under resten av resan och funderar på om det finns tröjor med ?Övnings-kollektiviserar? tryckt på ryggen.
Ja, det var starten på min dag. Och gissa om jag drömmer om att få bli bilist igen, som den ovana tågtrafikant jag är?
Som den ovana tågtrafikant jag är, gjorde jag alla fel man kan tänkas göra som nybörjare. Tänkte ge er några exempel.
Det börjar med att jag står i luckan och trasslar fram min tågremsa som jag sparat i min plånbok sedan Franska revolutionen för akuta nödfall (som till exempel imorse ?). Luck-farbrorn tittar frågande på mig och förklarar sedan att dom där remsorna inte längre går att använda, och att jag är tvungen att betala 160 kr för en ny. Efter suck och stön och fräs och pust börjar jag räkna kronor. Det var bara att langa fram stålars. Men ska dom ha betalt ska dom fan få det i en-kronor.
När jag lugnat mig efter att ha blivit rånad av SL går jag långsamt ner för den stora trappan och ställer mig innanför dom stora glasdörrarna för att spana ut över perrongen. Precis då kommer tåget från stan tuffande och innan jag hunnit reflektera över livet kommer en hord av människor inrusande genom dörrarna. Dom vana tågtrafikanterna som hunnit förutse detta, har lugnt tagit ett steg åt sidan och låter sedan folkmassan passera. Men inte jag. Jag står skräckslagen i mitten och funderar på om det är normalt att främmande människor stryker sig mot en på detta sätt utan att be om lov. Jag blundar och försöker tänka på något roligt.
Nu vet jag hur det känns att bli överkörd.
När alla homo sapiens sapiens passerat går jag raskt ut på perrongen för att undvika att dramat upprepades. Jag blir snabbt medveten om att det är en kylig historia. Som den ovana tågtrafikant jag är, är jag inte klädd för några stilla minuter på en perrong. Jag blir därför tvungen att börja gå i cirklar för att hålla värmen. Många av dom vana tågtrafikanterna stirrar undrande. Jag stirrar tillbaka och muttrar surt ?hur jävla kallt kan det bli i det här landet??.
När tåget äntligen kommer är jag snabbt framme och norpar en sittplats vid elementet i hopp om att snart få tillbaka känseln i mina fötter. Efter att ha gjort mig bekväm med all min packning, pluggar jag i Ipoden och gör mig redo för min färd till jobbet. Jag låser blicken på horisonten och ser hur vi tuffar förbi station efter station. När vi stannat vid Södra Station började jag för första gången se mig omkring i vagnen. Den är packad. Och jag blir snabbt medveten om kvinnan som står i gången och tittar surt på mig. Efter lite funderande kommer jag på att det måste bero på att jag, som den ovana tågtrafikant jag är, har radat upp mina väskor på sätet och därmed tar upp ytterligare 2 platser. Jag rafsar snabbt ihop mina saker och börjar knö in dom under fötterna, och i knät. Och där sitter jag sedan, inpaketerad, under resten av resan och funderar på om det finns tröjor med ?Övnings-kollektiviserar? tryckt på ryggen.
Ja, det var starten på min dag. Och gissa om jag drömmer om att få bli bilist igen, som den ovana tågtrafikant jag är?
Kommentarer
Trackback
