Tusen nålar
Det är ett under att det finns människor kvar i Asien. Jag besökte vaccinationskliniken idag inför min Malaysiaresa och fick vaccin mot dom mest otroliga sjukdomar. Tror att min vätskehalt i kroppen ökade med 10 % på 10 minuter. Mina överarmar ser ut som nåldynor och huden ömmar från axeln och ner. Men vad gör det? Jag kan nu bo på en infektionsklinik i Kongo utan att vara det minsta orolig...
Och trots att det sällan är en trevlig upplevelse att bli stucken i armarna av en främling så är det någon visst med att besöka Vaccinationskliniker. Det är en härlig atmosfär och alla man träffar är sådär härligt mysiga i fotriktiga tofflor och lugn röst. I receptionen blev jag väl omhändertagen av en äldre man som tog god tid på sig att ta reda på vilka vaccin jag hade tagit tidigare i livet, vad jag behövde, och hur jag skulle göra för att få livstidskydd mot vissa sjukdomar. Trots att jag själv varken kom ihåg vad jag hade tagit tidigare, var jag hade ett eventuell häfte med vaccin-stämplar eller kunde specificera exakt vart jag skulle åka satt han bara lungt och lyssnade. Sedan satte han ett dussin kryss på ett papper och skickade mig till sprut-tanten. Hon tog emot mig i ett litet rum och bad mig sitta ner. Hon var så där hjärtligt "Dagisfröken-lik". Ingen stress, hon packade lugnt upp sina sprutor och tog sig sedan god tid att diskutera fram i vilken arm vi skulle sätta vilken spruta för att jag inte skulle behöva vara handlingsförlamad på båda armarna allt för länge. När vi var överens, bad hon mig berätta om min resa. Allt för att få mig att tänka på något annat än att hon satt och penetrerade min hud med vassa föremål. När hon var färdig satte hon på små plåster och berättade hur duktig jag hade varit. Helt plötsligt kände man sig som en 9-årig flicka hos skolsköterskan. Det vill säga, lugn, glad och omhändertagen. Trots att jag lämnade kliniken utan att kunna lyfta armarna ovanför axlarna var jag på riktigt gott humör. Här kan man prata om rätt människor på rätt plats. Jag längtar nästan till nästa gång jag ska dit. Det blir om en månad. Tar jag en spruta till då, så har jag livstidsskydd... Hur hade jag kunnat veta det om inte gubben i receptionen hade tagit sig tid att berätta det för mig?
puss.
