Ångest.
Finns det nåt värre en att ha dåligt samvete? Att känna att man har gjort något som man verkligen inte borde ha gjort och att man med lätthet skulle lämna bort allt man äger för att få det ogjort… Det är ångest, på riktigt.
Ibland kan man till och med ha dåligt samvete och ångest åt nån annan. Ni vet, när nån gjort bort sig så kopiöst att man börjar skämmas bara man hör om det. Igår fick jag ett mail som fick mig att få riktig ångest trots att jag inte ens vet vem det är som tabbat…
”Hej på er allihop!
Anna heter jag. Jag jobbar här.
Ibland behöver jag kopiera papper. Då går jag till kopieringsmaskinen, den som står här borta hos oss. Men just idag gick det inte att kopiera papper. Och varför då, kanske ni undrar, eftersom ni är empatiska människor. Jo, för att någon, inte fullt så empatisk människa, kopierat före mig och lämnat maskinen med pappersstopp! Så jag har nu ägnat 20 minuter åt att plocka isär maskinhelvetet, bränt mig på underarmen och dessutom fått färgfläck på tröjan.
En fördel är att jag nu vet hur man gör för att plocka isär maskinhelvetet, en nackdel är att jag hade lite annat som skulle göras.
Det har nu kommit ca 20 papper ur maskinen, det ser ut som någon typ av logglista. Man kan hämta den hos mig och samtidigt passera maskinen, så kan vi ha en genomgång av den.
Välkommen till Händiga Hermans Hörna!”
Man kan verkligen känna frustrationen i mailet och innan jag ens hunnit läsa klart börjar jag fundera på om det kan ha varit jag som kopierat logglistor… Men det var det inte, tackolov. Trots det kände jag samma känsla som jag kan känna när jag ser nån som skämmer ut sig ordentligt på tv. När man måste blunda och bita i en kudde… När man önskar att det fanns falluckor.
Hur som helst var min ångest säkert lindrig i jämförelse med den person som satt någonstans i vårt kontorslandskap, saknade sina logglistor och 12:02 läste sina nyinkomna mail…
