Let’s talk about FRA…
När debatten om FRA drog igång på allvar i Sverige satt jag på en ö i Malaysia och kunde på min höjd läsa nån enstaka artikel på ämnet på webben. Min första reaktion var att jag egentligen inte hade någon åsikt. Kunde de verkligen spela så stor roll? Läs mina SMS om det gör någon glad. Vad kan hända?
När jag kom hem och såg vilket massivt motstånd lagen hade fått blev jag tvungen att sätta mig ner och klura ut vad det hela egentligen handlade om. Med tanke på hur många plakat som målats, hur många hat-ramsor som skrikits och hur många ”Stoppa FRA” grupper som skapats på Facebook så måste det ju vara något hemsk som pågick. Efter några dagars klurande kunde jag dock varken känna ilska, engagemang eller ett galet sug efter att starta en hat-grupp på Facebook.
Jag kände snarare att jag hade svårt att förstå den masspsykos som drabbat Sverige.
Har jag verkligen så mycket emot att ge upp lite av min integritet för att göra livet lite svårare för nån jävel som har som mål att sabba för oss andra? Nej, faktiskt inte. Jag ger gärna gubbarna på FRA mina mail om det samtidigt innebär att dom kan läsa nån kriminell vapensmugglares mail när dom tycker att det känns nödvändigt.
Vi är nästan 9 miljoner människor och det är inte svårt att räkna ut att FRA kommer att behöva sålla ganska kraftigt i sin postlåda och att dom knappast kommer ha tid att läsa inköpslistan jag mailat till min mammma eller lägenhetsannonsen till min lillebror. Fokus kommer att ligga någon helt annanstans.
Det kommer heller inte handla om att spåra ord som ”bomb”, ”terrorist” och ”attentat” i ett mail utan istället letar man efter olika typer av datafiler och överföringar av krypterat material. Så att ”vanliga svenskar ska avlyssnas”, stämmer inte.
Så vad är vi egentligen så rädda för? Måste vi inte möta kriminaliteten på deras villkor? För dom lär ju inte komma till oss.
Man måste också komma ihåg att avlyssning är ett av underrättelsetjänstens mest effektiva medel för att hålla koll på den organiserade brottsligheten. Dom grupper som polisen aldrig har för avsik- eller resurser till att plocka in men som dom är tvungna att hela tiden kartlägga för att kunna skydda allmänheten och försvåra deras tillväxt.
Jag kan inte kalla mig FRA-förespråkare, för så mycket diggar jag inte lagen. Det är inte så att jag med glädje ger storebror mer insyn i mitt liv eller att jag inte värnar om min integritet. Men nu lever vi i en värld där man inte kan få allt och då är jag beredd att tumma lite i hörnen…
För om. Jag säger bara OM något skulle hända. Om någon idiot skulle genomföra ett attentat som kanske hade kunna förhindras med hjälp av avlyssning… kommer inte jag ställa mig upp och säga ”det här är ett pris jag är beredd att betala för min integritet”.
