Lombok
Vi hade nagra riktigt bra dagar pa Lombok Kuta. Redan forsta kvallen traffade vi Neal och Pete, tva aldre herrar fran Australien. Neal ar pa Kuta flera manader per ar och kan omradet saval som spraket. Pete var dar och besokte Neal men kande sig efter bara en vecka redan som hemma. Vi fick ocksa traffa Sonny, en local surfinstruktor. Han var en haschrokande 23 aring med ring i lappen som envisades med att ga omkring i en stickad mossa hela dagarna. Sonny var harlig.
Lombok ar kant for att vara surfarnas paradis och om vi nu skulle besoka denna plats en gang i livet var vi sjalvklart tvugna att testa surfing... Vi tog med oss Pete och Sonny pa turen for att forsakra oss om att aventyret inte skulle bli en nara doden upplevelse. Vi tog en bat ut pa havet och kom sa smaningom ut till en plats dar stora vagor dok upp fran ingenstans. Det var lagom stora vagor, med det klassikska vita surf-skummet...
Den forsta timmen blev en provning. Jag paddlade och paddlade. Och paddlade och paddlade. Det stora havet var svart att ta sig fram pa. Jag lyckades hela tiden hamna I utkanten av vagorna vilket resulterade I noll surfing men ytterligare paddlig. Jag kande till slut att jag snart inte skulle orka paddle mer och bestamde mig for att tillsammans med Pete ge mig ut pa dom stora vagornas mitt. Jag vagrade aka hem utan att ha testat minst en vag, om sa bara for nagra sekunder! Vi satte av och jag tog sikte pa en vad som narmade sig med hog hastighet. Jag var tok-laddad. Tyvarr hann jag inte vanda upp bradan I tid och vagen passerade osurfad. FaN! Nu hade jag paddalde I 1,5 timme utan surf! Inte okej! Jag vande pa huvudet och sag att en ny stor vag var pavag. Pete var dock minst 50 meter bort och skulle aldrig henna upp till mig I tid. Vagen narmade sig, den var perfekt. Det var nu eller aldrig. Med eller utan Pete. Det fick bara eller brista. Jag borjade paddla frenetiskt for att hamna I linje med vagen och bad sedan en tyst bon till solguden. Da kom vagen. Jag hann inte tanka forran jag befann mig mitt pa vagen och fardades framat I full fart. Det var en harlig kansla. Jag tryckte magen mot bradan och kande hur stabilt den akte pa vagen. Jag akte och akte och akte. Att stalla sig upp borde inte bli nagot storre problem. Man vart var jag pavag? Skulle inte vagen sla over snart? Jag hade redan akt minst 150 meter. Jag stallde mig pa kna och tittade bakat. Langt dar borta sag jag dom andra surfarna och batarna. Farmfor mig var det bara stort hav och sa smaningom en o. Och vagen bara fortsatte. Jag kanske skulle surfa till on sa fick dom hamta mig med baten. Da skulle jag slippa paddla sa javligt hela vagen tillbaka... Samtidigt som jag gick igenom mina alterativ pa bradan hade Pete borjat svettas nagra 100 meter bort. Var va Ellie? Varken jag eller bradan syntes till. Just nar han borjade bli orolig pa riktigt sag han ett huvud dyka upp langt borta och en lite hand gora tummen upp. Jag hade snart inset att jag var tvungen att hoppa vagen om jag skulle orka paddla hela vagen tillbaka till baten... Det blev mycket paddla. 20 minuter senare satt jag umattad I baten och kande mig nojd. Jag hade surfat.
Dagen innan vi skulle aka fran Lombok till Gili-orana ville Neal och Pete ta oss med till en av dom lokala byarna och visa oss det "riktigt" Lombok. Vi akte pa deras motorcyklar upp i Bergen och kom efter 20 minuter fram till en by mitt ute I ingenstans. Dar traffade vi Ina, en van till Neal, som bott I byn fram till for nagra manader sedan da hon gift sig och flyttat. Hon pratade bra engelska och tog oss pa en tur I byn. Hon visade oss vaven dar honom brukade sitta och vava saronger och berattade hur dom med tra, blommor och lov fargade garnet till dom olika fargerna. Hon visade hur byborna bodde och berattade om deras brollopstraditioner. Vi fick traffa hennes son, systrar och mamma. Vi blev inbjudna till hennes mammas hem dar det bjods pa Lombok kaffe. Jag, som inte dricker kaffe, stalsatte mig for att kunna dricka den bruna sorjan men upptackte till min forvaning att det smakade ganska bra. Ina hade haft i 2 matskedar socker sa det smakade mest sott. Ina berattade att golvet vi satt pa och trapporna upp till "sovrummet" var gjort av buffelbajs. Det var imponerande hart, blankt och luktfritt... Ina visade oss ocksa nagra saronger om hennes mamma hade vavt och jag, som tidigare tyckt mig vara estetiskt lagd, kande mig helt okreativ I sammanhanget. Dom monster och farger vi fick se var slaende. Den har gumman kunde vava!
Utanfor huset sprang ett dussin barn I alla aldrar. Dom lekte "Bro bro och breja" precis sa som jag och Phrida en gang lekt den. Varlden ar bra liten.
Puss.
