duracellie

Japp, jag är i Malaysia. Och jag är dålig på att blogga. Livet här borta går ut på att sova och att jobba. Allt annat hamnar lite i skym undan...
Men låt mig i allafall berätta om hur resan började.

På Arlanda åts det köttbullar med potatis och gräddsås till lunch. Det gäller ju att bunkra. Om jag ska dra till med en vild gissning kommer det bli mycket ris framöver... För att göra upplevelsen på Arlanda fullständig bestämde vi oss för att köpa kanelbullar - den totala svenskheten i en kaka. Vi hittade ett fik precis vid gaten där det såldes vad som såg ut att vara goda, färska kanelbullar. Vi köpte två stycken. Någon som vågar sig på en gissning på vad vi betalade för dessa? Ledtråd: Arlanda flygplats, ett uppstyrt kafé… Svar: 54 kr. Japp, 54 kronor skulle dom ha för två glada bullar.

I detta läge är det svårt att kontrollera sin ilska och ännu svårare att veta var man ska rikta den. Vem ska man bli arg på? Killen i kassan? Nej, det är ju inte hans fel. Bullarna? Nej, dom bestämmer ju inte själva vad dom ska kosta. Arlanda? Nja, vem är Arlanda i så fall? Det blir istället att man riktar sin ilska mot samhället i stort… Man får med andra ord ganska dålig respons. Helst vill man bara tacka nej till bullarna och gå därifrån.

Tror ni jag gjorde det? Nej, jag stod kvar, lämnade snällt fram mitt kort, och gick sedan därifrån med två bullar i en påse. Länge sedan jag kände mig så korkad.

Min flygbiljett hade inte bokats tillsammans med mina kollegors. Det innebar att jag inte fick sitta tillsammans med den övriga gruppen, utan jag satt själv lite längre fram. När jag kom på flyget och hittade min plats satt mina resgrannar redan på plats. Eftersom vi skulle sitta tillsammans i 12 timmar tog jag tillfället i akt att säga ”Hej”. Båda tittade på mig med stora ögon, men ingen svarade. När jag satte mig ner gjorde jag ett nytt försök att säga något kort för att se om dom var svenskar, men inte heller den här gången fick jag någon respons. Antog helt enkelt att dom sket i mig. Efter en stund förstod jag varför. Dom satt och tecknade till varandra… dom var döva. Det blev med andra ord noll konversation under resan. Fördelen var att jag kunde lyssna på musik, hosta och snarka ifred. Dom hade inga synpunkter.

Nu är det 7 dagar kvar på min vistelse i Malaysia. Tycker att jag snart borde bli erbjuden permanent uppehållstillstånd med tanke på hur mycket jag besökt detta land dom senaste åren.

Puss