Lite öde.
Vaknade i tisdags morse och kom och tänka på en gammal vän. Våra föräldrar umgicks när vi var små och vi blev goda vänner. Vi körde hela brudpaketet med att sminka varandra, prova våra mammors kläder och dansa till discodängor. Våra föräldrars bekantskap rann ut i sanden för många år sedan och därmed även våran. Vi sågs senast för tio år sedan och sen dess har vi inte hörts av. Jag vet inte vad det var som fick mig att tänka på henne just denna morgon.
Men jag bestämde mig iallafall för att fråga min pappa vad hon heter i efternamn och se om jag kan hitta henne på Facebook. Vore roligt att höra hur hon mår!
I veckan har vi spelat in musikvideo och i tisdags kväll var vi på klubben Victoria för inspelning. Jag stod vid baren och pratade scener med regissören när en tjej kom fram till mig och frågade: ”Känner du igen mig?”. Jag tittade på henne och började tänka efter. Nej, jag kunde inte placera henne. Kan det vara en gammal skolkompis? Jag tog ett djupt andetag och sa som det var, att jag tyvärr inte kunde placera henne. Hon log då och sa: Jag heter Emilia, våra föräldrar var vänner för flera år sedan och vi brukade leka när vi var små. Kommer du ihåg?
Jag kunde inte göra annat än att le och krama om henne: Emilia! Va kul att se dig! Tro det eller ej, men jag tänkte på dig imorse!
Man kan inte låta bli att smygtro på ödet. Lite. Ibland.
Puss
