Gamla bekanta dyker upp.
I lördags var det dax för ett besök på Tom Tits. Jag har inte varit där sen jag var 10 år. Det fantastiska är är det faktiskt är ganska kul att vara där även fast man har passerat 18 år. Inte riktigt lika kul, men ändå kul. Men får klämma och känna på allt. Man får se en hel del kluriga lösningar och man får gå runt och titta på när barnen blir hänförda av diverse experiment.
Jag var tvungen att ta en extra runda uppe på våningsplanet "Om kroppen". Jag blev nästan sentimental när jag tänkte på hur jag gick där när jag var liten och tittade på alla kroppsdockorna. Olika avdelningar om olika kroppdelar. Den delen som handlade om hur ett foster växer i magen var mest fascinerande. Det såg exakt likadant ut nu, och var lika fascinerande.
I ett av dom större rummen satt en lång rad ansikten på människor i olika åldrar. Ganska fint.
När jag tittade lite närmare såg jag ett bekant ansikte. Det var ju min klasskamrat från lågstadiet! Och bilden måste ha tagits då för han såg ut precis som jag minns honom. Anton!
Kan inte bestämma om han är söt eller läskig.
PUSS
Hej min Ellie,
Det var länge sedan jag skrev. Du har så rätt, det här var Anton från lågstadiet - NO-genin som kunde alla blad och grönskor ute i skogen med namn och efternamn - kunde räkna som en rakett så att ingen i klassen (i 1an- 2an eller 3an) fick en chans att sucka luft i järnan och tänka ut lösningen. Det var förbi på en sekund inte minste för att fröken pushade på det och ni fick panik med att hinna med på den korta sekunden som ni hade på er. Inte att undra att ni trodde ni var dåliga på matte! Han var nog söt, tycker jag. Jag träffar hans mamma fortfarande. Kram Mams
