duracellie

Ellie heter jag... Förutom bloggare är jag även: liten, morgontrött, pollenallergisk, skattebetalare, bilist, syster och tjej. Jag är beroende av: Lupo, Carmex och bra musik. Jag önskar att jag var: mindre tidsopptimist, mer tålmodig, ständigt solbränd och bättre på att ta en dag i taget... Jag har sjukt svårt för: ineffektiva myndigheter och risgrynsgröt. Jag jobbar med tv... Jag bor i förorten... Jag tror på kärlek, men inte på gud. Jag tror att livet blir vad man gör de till, att ingenting är rättvist. Jag tror att George Bush är lika obehaglig som han verkar, och att Donald Trump aldrig kommer att byta frisyr. Jag tycker att parkeringsbolag är svin och att Lars Ohly är en tomte. Att hitta sin livskamrat är att bli kär i sin bästa vän. Att vara en idiot är att tro att det händer alla... Vi ses! /Ellie

Fimpa

Det är just nu många i min omgivning som håller på att gå ur en relation. Vi vet alla att det är väldigt smärtsamt, oavsett om man vet att det är det enda rätta eller inte. Det är också många i min omgivning som håller på att sluta röka. Jag har ingen aning om hur det är, men jag tycker mig förstå att det är vidrigt. Egentligen är det samma sak, att sluta röka och att gå ur en relation. De handlar om att "av-betingas", antingen från en person eller från en papprulle. Jag tror att det går i steg:

1. Det hela börjar med ett beslut som ska komma att förändra ens liv. Att plocka bort något eller någon som inte är bra för en. Man vet att förändringsprocessen kommer att vara hemsk men också att man på sikt kommer att må mycket bättre.

2. När beslutet väl är fattat är man bestämd och stark, men vet att det måste göras. Konsekvenserna har fortfarande inte blivit så stora. Saknaden eller abstinensen har ännu inte tagit över.

3. Tiden och energin går till att acceptera det som håller på att hända. Man är fullt upptagen med att tänka på sin situation och vad man går igenom. Man tycker väldigt synd om sig själv och alla i ens omgivning är otroligt stöttande och hänsynsfulla. Man hatar det man går igenom, men kämpar på.

4. När den första vågen av dramatik har lagt sig kommer det tyngsta av allt: tomheten. Det är då det börjar bli jobbigt på riktigt. Mörkret, ensamheten, saknaden. Hålet som inte går att fylla, vanan som inte går att ersätta. Det är här det börjar bli problem. För nu mår man så dåligt att den skada som cigaretten eller den person man tidigare levde med orsakade känns som en smekmånad i jämförelse med det man går igenom just nu. Det är här dom flesta avbryter. Eller byter till en ny ovana. Dom börjar snusa, eller hittar en ny partner. Allt för att ta bort ångesten. Den ångest som får många att ge upp och gå tillbaka.

5. För dom som kommer hit börjar smärtan bytas ut mot likgiltighet. Den totala abstinensen mot tristess. Man klarar sig utan ciggen eller partnern, men det är inte kul. Man mår inte dåligt, men inte heller bra. Man skiter i vilket. Livet bara är. Punkt.

6. Steget då man börjar leva lite igen. Man klappar sig själv på axeln för att man varit duktig och man börjar titta framåt. Man börjar se fördelarna med förändringen. Man märker att man fått bättre kondition och inte luktar lilla, eller att man inte längre har ångest över att komma hem eller går runt och är förbannad på någon. Man blir lite mer optimistisk, även om det är väldigt lite...

7. Det är nu man undrar varför man rökte överhuvudtaget eller hur man någonsin kunde tro på sin tidigare relation? Man börjar gilla livet. Även om man då och då tittar sig över axeln och funderar på hur det skulle vara att ta en cigg eller att hänga lite med sin förra kärlek... men man blir inte sugen på att ta tag i saken och göra det, man bara undrar hur det skulle va... När den tanken slår än och man ändå bara tågar på, DÅ har man kommit ut på andra sidan.

Skillnaden är att om man bestämmer sig för att sluta röka och faktiskt tar sig till steg 7 så behöver man aldrig göra om det. Man slutar bara röka en gång. Om man däremot har avslutat en relation och tagit sig till steg 7 hamnar man ganska snart i steg 8; man inleder en ny relation. Och plötsligt riskerar man att få börja om på steg 1 igen...  Är inte det konstigt? Att man glömmer så fort. Eller så ska man se det som en välsignelse, att man vågar hoppas på tåget igen.

Puss