Meet Torkel.
Helgen innehöll hjärtesorg och ytterligare en tur till IKEA. Där inhandlades några saker till från listan över "Mitt-hem-behöver...". Ett grenuttag, lampor, en gardin, en extra gardinstång, ett badrumsskåp och en bulldog... Bulldogen heter Torkel. Torkel är lojal, snäll och rumsren. Torkel tål våt trasa och tvättmaskin. Torkel tål inte torktumlare. Då blir Torkel en valp... Han kräver ingen motion eller föda och är därför väldigt billigt i drift.
u
Torkel. I sin höst sjal.
Puss.
uTorkel. I sin höst sjal.
Puss.
IKEA var det ja...
Tisdag eftermiddag bjöd på en tur till IKEA. Som vanligt var det sjukt mycket folk, dom flesta kvinnliga kunderna var gravida och maten i restaurangen var löjligt billig (vilket också innebar att dom rivna morötterna var torra som tandpetare och potatisen seg). Alltid lika trevligt med andra ord!
Jag skulle köpa två byråer, en gardinstång, en gardin, ett grenuttag, glödlampor och matlådor. Turen genom varuhuset gick ganska fort och jag fick i alla fall med mig hälften av det jag ville ha. När vi hade betalat i kassan fick vi gå en trappa ner och hämta byråerna och sedan bar det av hemåt. Och där började skruvandet...
Som vanligt så kunde man till en början inte förstå hur lådan med plankor och påsen med skruv skulle kunna bli något.
Jag och Björn kavlade upp ärmarna och började jobba...
Då undrar man: Hur kommer det sig att det alltid saknas en skruv när man har kommit halvvägs? Man vänder då upp och ner på allt och ger sedan frustrerat upp och bygger vidare och hoppas att skiten ska hålla. När allt är klart, DÅ hittar man självklart skruven man saknade... Är inte det lagen om alltings jävlighet?
Efter mycket om, varför och kanske blev vi till slut klara. Byråerna står där dom ska och gardinstången sitter uppe...
Glödlamporna var repiga och matlådorna går inte och stänga. Men jag är glad ändå!
Puss!
En märklig lördag...
Maja och jag hade precis ätit middag och bestämde oss för att åka över till söder (vi befann oss på kungsholmen) för att möta upp några vänner. Med bil skulle det inte ta mer en 10 minuter och vi skulle hinna vara där innan 9. Vi var båda inställda på att ha en ganska lugn och trevlig lördagkväll...
När vi körde över Västerbron slogs vi att det var väldigt många som var ute och joggade i Lördagsnatten. Vi kom överens om att viktfixeringen i storstan deffinitvt hade gått för långt och att det borde vara förbjudet att jogga en lördagkväll. Vi hann knappt komma in på Hornsgatan när vi möttes av polisbilar, avspärrningar och bländade många joggingshorts i grupp. Utan att ens våga fundera på vad det var som höll på att hända började vi köra kringelkrok runt söder. Trots att vi använde oss av cykelbanor, körde mot enkelriktat och lånade trottoarer möttes vi bara av avspärrning på avspärrning och en jävla massa joggare... En och en halv timme senare hade vi inte kommit mycket längre en till Slussen och bestämde oss för att det var dax att ta ett snack med nån av poliserna som stod och tryckte. Polisen vi valde att konfontrera, som såg ut att heta Tobias, förklarade att det som pågick kallades för "Midnattsloppet", att det skulle pågå i flera timmar och att det innebar att vi var utestängda från söder och att vi gjorde bäst i att parkera och gå... Eftersom både jag och Maja har fått lära oss att man ska göra som polisen säger så ställde vi bilen på skeppsbron och började knalla. Under vår promenad kom vi fram till att joggingbyxor verkligen inte är snyggt, att det borde vara förbjudet att stänga av en huvudstad på det här viset och att det måste vara sjuk tråkigt att jobba som polis under Midnattsloppet. Sedan hann vi inte fundera så mycket mer för helt plötsligt började en stor folkmassa i vita t-shirtar passera i ett rasande tempo. Och tro mig när jag säger att det aldrig tog slut. 20 000 stycken var dom, enligt en av volontärerna i sjukt gul väst. Strömmer av joggare var oändlig. Man såg direkt att 30% av massan tog det på galet stort allvar och hade tränat inför dettai minst ett år, resten hade redan fått mjölksyra och skulle aldrig orka jogga hela vägen in i mål. Det hela var mycket märkligt. Och mitt i detta stod jag och Maja som hade trott att vi skulle ha skön kväll på söder...
När vi hade tröttnat på spektaklet och skulle ta oss tillbaka till bilen kom vi på att vi stod på fel sida om det hela och skulle behöva ta oss igenom den joggande folkmassan för att komma till bilen... och det var lättare sagt en gjort. Efter många, långa diskutioner kom vi fram till att det ända sättet var att springa in i massa och börja jogga med, sedan försöka ta sig från ena sida till den andra och sedan springa ur loppet på passande punkt. Och så blev det. Två förvirrade varelser gav sig in i ett gytter av vita t-shirtar och hoppades på att komma ut på andra sidan. Det lyckades. Snart kunde vi båda andas ut på en stadig trottoar. Tackolov överlevde vi båda två, och kan till och med säga att vi sprungit Midnattsloppet, i allafall 50meter...
Puss.
När vi körde över Västerbron slogs vi att det var väldigt många som var ute och joggade i Lördagsnatten. Vi kom överens om att viktfixeringen i storstan deffinitvt hade gått för långt och att det borde vara förbjudet att jogga en lördagkväll. Vi hann knappt komma in på Hornsgatan när vi möttes av polisbilar, avspärrningar och bländade många joggingshorts i grupp. Utan att ens våga fundera på vad det var som höll på att hända började vi köra kringelkrok runt söder. Trots att vi använde oss av cykelbanor, körde mot enkelriktat och lånade trottoarer möttes vi bara av avspärrning på avspärrning och en jävla massa joggare... En och en halv timme senare hade vi inte kommit mycket längre en till Slussen och bestämde oss för att det var dax att ta ett snack med nån av poliserna som stod och tryckte. Polisen vi valde att konfontrera, som såg ut att heta Tobias, förklarade att det som pågick kallades för "Midnattsloppet", att det skulle pågå i flera timmar och att det innebar att vi var utestängda från söder och att vi gjorde bäst i att parkera och gå... Eftersom både jag och Maja har fått lära oss att man ska göra som polisen säger så ställde vi bilen på skeppsbron och började knalla. Under vår promenad kom vi fram till att joggingbyxor verkligen inte är snyggt, att det borde vara förbjudet att stänga av en huvudstad på det här viset och att det måste vara sjuk tråkigt att jobba som polis under Midnattsloppet. Sedan hann vi inte fundera så mycket mer för helt plötsligt började en stor folkmassa i vita t-shirtar passera i ett rasande tempo. Och tro mig när jag säger att det aldrig tog slut. 20 000 stycken var dom, enligt en av volontärerna i sjukt gul väst. Strömmer av joggare var oändlig. Man såg direkt att 30% av massan tog det på galet stort allvar och hade tränat inför dettai minst ett år, resten hade redan fått mjölksyra och skulle aldrig orka jogga hela vägen in i mål. Det hela var mycket märkligt. Och mitt i detta stod jag och Maja som hade trott att vi skulle ha skön kväll på söder...
När vi hade tröttnat på spektaklet och skulle ta oss tillbaka till bilen kom vi på att vi stod på fel sida om det hela och skulle behöva ta oss igenom den joggande folkmassan för att komma till bilen... och det var lättare sagt en gjort. Efter många, långa diskutioner kom vi fram till att det ända sättet var att springa in i massa och börja jogga med, sedan försöka ta sig från ena sida till den andra och sedan springa ur loppet på passande punkt. Och så blev det. Två förvirrade varelser gav sig in i ett gytter av vita t-shirtar och hoppades på att komma ut på andra sidan. Det lyckades. Snart kunde vi båda andas ut på en stadig trottoar. Tackolov överlevde vi båda två, och kan till och med säga att vi sprungit Midnattsloppet, i allafall 50meter...
Puss.
Men det är ju bara lite regn...
Var ute och promenerade på stan en sväng igår eftermiddag. Skulle göra några ärenden på Kungsgatan och passade samtidigt på att dra en repa på Drottinggatan när regnet plötsligt uppenbarade sig. Det var inte ett av dom tyngre skurarna utan ett lättare regn som höll på i sisådär 20 minuter. Där vandrade jag gata upp och gata ner, när jag upptäckte det nya "Stockholms-fenomenet"... Helt plötsligt var gatorna tomma och folk stod och trängdes i butiksentrér och längs fasaderna. Folk stirrade på mig som om jag gick genom en orkan och kunde inte förstå att jag inte tog skydd. När jag efter en tur på "ZARA" trängde mig ut ur butiken blev jag stoppad av en äldre kvinna som frågade "Men ska du verkligen gå ut, det regnar ju?". Äh, ja... jag är väl inte gjord av socker...
Sen när är människan rädd för regn? Sen när måste all verksamhet i innerstan stanna av för att det kommer några droppar från himlen? Sen när är alla storstadsbor naturskygga? Skärpning för fan!
Puss på re!
Värme, rutin och TP.
Värmen är på väg tillbaka säger dom. Den har man ju hört förut. Men den här gången ska SMHI, norska- och danska meteorologer och Wolfgang Röder vara överens. Och förutom att min semester är slut och att jag numera sitter i ett stort kontorslandskap så är det ju alltid toppen med lite sol.
Efter att ha varit sjuk i nästan en månad är jag äntligen på bättringsvägen. Jag och febern har tröttnat på varann och beslutat oss för att inte höras på jävligt länge. Helt ok med mig. I övrigt så har livet börjat gå tillbaka till det normala. Det vill säga; jag börjar dagarna med att sitta i bilen och lyssna på härlig radio, irritera mig på trängselskatten och svära åt Taxi-bilar. Sedan myser jag på jobbet under förmiddagen tills det är dax att plocka fram matlådan till lunch. Jag blir fortfarande lika förvånad över att maten aldrig är lika god dag 2, och att mammas matlådor alltid är godare en mina egna. Eftemiddagarna är en transportstrecka och kvällarna består av varierade aktiviteter. Ibland umgås jag med människor jag gillar. Ibland softar jag bara. Träna då??? Nej, får inte börja träna förrän kroppen helt har återhämtat sig från febern. Kan inte påstå att jag gråter så många tårar över det... Middag med en god vän eller närkontakt med en skivstång? Klurigt.
Igår spelade jag TP med familjen. Kände mig jävligt korkad när jag varken kunde svara på frågan "Vilket land gjorde första målet i fotbolls-VM 1930?" eller vad Richard Nixons hund hette. Tänk att det finns nån snubbe (för det är antagligen en snubbe!) som har tagit betalt för att skriva dom där frågorna... Honom skulle man ju vilja träffa.
Måste dra!
Puss
En brygga på Kreta kan man väl bjuda på...
Faktiskt.
Det är härligt att få sakna någon. Faktiskt.
