duracellie

Idag var jag på Arbetsförmedligen. Där var allt som vanligt.
Tanterna som jobbade hade fotriktigt sommarsandaler och blommiga blusar.
Jag fick vänta 1 timme och 20 minuter. Jag hade nummer 19. Nummer 15 hade precis blivit uppropat när jag kom. Ett nummer per 20 minuter...
När jag lämnade fram alla papper som jag samlat på mig dom senaste veckorna (eftersom jag sist blev jagad med blåslampa för att jag inte hade dom med mig) fick jag höra att dom var helt onödiga och inte behövdes...

Flexibelt, konsekvent och effektivt är fortfarande ledordet på AMS.

Jag spenderade eftermiddagen med att ligga i Rålis och äta sill och potatis, äppelpaj och jordgubbar. Är fortfarande inne i en sentimental fas då jag älskar all svensk mat, tycker att gult och blått är dom enda riktiga färgerna och menar på allvar att dalahästar är vackra... Men oroa er inte. Det går över.

Puss

Ja, då har två månader på Besar passerat och det är svårt att förstå att man har varit här så länge.
Jag måste erkänna att det kommer känns lite tomt att lämna denna ö, samtidigt som man bara vill komma härifrån.

Följande saker kommer jag sakna:
 
* Malayerna på bryggan som rodnar om man råkar dra upp shortsen över knäna.
* Dom små kexen som man får med sig ut till inspelningsplats som smakar kartong. 4 kex i varje paket, ostsmak eller veg.
* Omelett-killen i frukosten som gör sina ägg-kreationer till oss varje morgon. Under tre månader har han lyckats 2 gånger med att ge mig det jag faktiskt har beställt, en omelettt utan chili. Kommer sakna att sitta där och pilla bort chilin med en gaffel, det har ju blivit en del av min morgonrutin.
* Att åka speedboat på klarblått vatten mellan gröna öar. Det kan man aldrig få nog av.
Svensk skärgård, släng dig i väggen.
* Klor-lukten som härskar på rummen på förmiddagarna efter städning.
*Att ligga och sola vid poolen med en cola light i handen. Malayerna tycker vi är dumma i huvudet som frivilligt ligger i solen... Men bo i en mörk kyllåda i 8 månader så kommer ni fatta vad det handlar om...
* Snickar-festen. Inte ofta man är på ett så uppstyrt party där folk går runt i glansiga för korta byxor och glitter-pannband och passar i det...
* Det faktum att man har folk up your face 16 timmar om dygnet. Det kommer känns lite ensamt vid frukostbordet där hemma första veckan.

Så då är det 2 dagar av sinnesjuk shopping i KL som gäller och sedan Arlanda.
Det är helt ok med mig om ni vill ta emot mig med blommor, sång och ballonger.
Puss

Förintelse-temat i Malaysia fortsätter...

Häromdagen var jag inne i Mersing över eftermiddagen. Det är hamnstaden på fastlandet där det finns lite shopping (om än väldigt begränsad!) en bra restaurang och människor... Det kan vara trevligt efter 1,5 månader på en Ö som består av vatten, sand och kyckling med ris.

Att vara i Mersing är en upplevelse i sig. Den manliga delen av befolkningen får sig ett äventyr när det kommer tjejer i shorts... det vill säga tjejer som inte bär heltäckande kläder. Dom verkar tycka att det är roligt och ägnar sig gärna åt att stirra och tuta lite när dom kör förbi med bilen. Kul.
I Mersing finns det också väldigt många affärer som säljer väldigt mycket småsaker. Man kan helt klart säga att dom satsar på detaljer före helhet. Det går tillexempel inte att få tag på en bikini, för det finns inte. Men om du däremot behöver klädnypor i glitter-rosa, med Musse Pigg eller med paljetter så finns detta garanterat... Jag stod länge och funderade på om jag kanske skulle behöva några sånna klädnypor. Men efter många om och men: Nej, troligtvis inte.

Var inne på ett stort varuhus som heter KINI. Det är tre våningar och är så nära Åhléns man kan komma i Mersing. Alltså inte så nära, men ändå  väldigt roligt.
Där sålde dom diverse klistermärken... En hel vägg med olika...


Historieboken om förintelsen har inte kommit till Malaysia ännu...

Puss!

När man bor på en öde ö gillar man sidor som aftonbladet.se och expressen.se. Det är dom som håller en uppdaterad på vad som händer där hemma i Sverige. Följande saker fick mig att fundera häromdagen:

Jag är, som jag tidigare sagt, varken duktig på eller intresserad av sport. Trots detta kunde jag inte ungå att se den feta rubriken om Sveriges pågående match i fotbolls-EM som låg överst på Aftonbladets hemsida: "Vi har aldrig varit närmare att göra mål". Hm. Men vänta lite. Är det bara jag? Men sen när spelar det nån roll om det nästan är mål? Får man nån form av tröst-poäng om man va jävligt nära eller vadå? Fotboll handlar väl trots allt om två lag som ska försöka få in en boll i ett nät? Så vem orkar analysera om bollen var närmare nätet nu än den var när det nästan blev mål förra gången? Kan vi sluta fokusera på saker som inte förändrar något... Att nästan göra mål i fotboll är som att nästan vinna på Triss- Ingen bryr sig, inget händer! Close, but no Donut-syndromet.

Linda Rosing ska som vanligt satsa på en ny karriär. Denna gång som bloggare. Hon tycker själv att det är dax att lägga skandalerna bakom sig och säger själv att: "Min hjärna var på semster i 4 år". Det är fantastisk att hon, efter många om och men, insett att hon inte alltid varit den vassaste kniven i lådan. Det som är mindre fantastiskt är hon inte insett att hjärnan varit på semester längre än så och att den förmodligen blir borta ett bra tag till...

Puss på er.