duracellie

Jag började skriva packlistan inför resan till Malaysia för två veckor sedan. Det är mycket man ska komma ihåg att ta med sig, samtidigt som man ska komma ihåg att inte ta med sig för mycket. Detta kräver planering.
Utöver packandet till resan var jag också tvungen att städa ur min lägenhet och flytta till min mamma i några dagar eftersom jag tänkt hyra ut min lya under dom två månader jag är borta. Det skulle fixas kattvakt till världens finaste Clinton, det skulle deklarareras, eftersändas post, växlas pengar och stickas fler sprutor i armarna mot diverse sjukdomar.

Igår morse lämnade jag hemmet med handväska och resväska i högsta hugg för att få skjuts till arlanda av min fina mamma. Bilfärden tog en knapp timme. Vi svängde in på parkeringen på arlanda två timmar innan flyget skulle lyfta och kände oss fånigt tidiga.

Precis när mamma klev ur bilen för att gå och stoppa mynt i p-automaten slog det mig att jag hade väldigt lätt packning... Hm. Hur kom de sig? Jag hade ju resväskan, handväskan och dataväskan... Tre väskor. Visst hade jag tre väskor? En, två.... Jag räknar igen... en, två... Saknade jag inte en väska? Jo, inte dataväskan! Den hade jag inte! Det stog hemma på överväningen och såg sig omkring. Adrenalinet slog till och jag började tänka på hur fan jag skule överleva på Besar i två månader utan dator?! Gick den att skicka, skulle jag köpa en ny därborta? Jag hade också en del papper i väskan, men dom gick nog att skriva ut igen på plats.... Hade jag något annat viktigt i väskan... hm. Ja, jag fick känslan av att det var något mer som jag behövde ha med mig. Något i plast och papper. Ganska litet. Vinrött. En bild på mig i... the f*cking pass! Passet låg i dataväskan! Jag mindes tydligt hur jag lagt ner passet i handväskan först och sedan flyttat det till dataväskan för att slippa ha värdesaker i alla handbagage. Det skulle jag inte ha gjort. Adrenalinet pumpade om möjligt hårdare och det var bara att koppla på Action Mode. Vad göra?

Det tog mig och mamma 17 sekunder att komma fram till att det bara var att sätta sig i bilen och åka tillbaka och hämta skiten. Vi hade en timme och 45 minuter på oss tills flyget lyfte. Resan till Rönnige från Arlanda brukade beräknas ta 55 minuter. Det skulle det nu bli ändring på! Plattan i mattan!

Jag har inte kört så fort på E4an någonsin. Jag har heller aldrig  önskat att polisen ska annat att göra så mycket som jag gjorde just då. Upplands Väsby, Helenelund och Solna passerade i en rasande fart. Jag tog min metodiska förbi bil efter bil och förklarade gång på gång för mina medtrafikanter varför jag hade så bråttom. "Akta, jag ska med ett flyg till Malaysia om 97 minuter och måste hem och hämta mitt pass!". Dom förstod nog vad jag sa för dom flyttade sig ofta snällt åt sidan. Turen hem tog 33 minuter! Record! Mamma sprang in och hämtade väskan med jag vände bilen och hon hade knappt hunnit stänga dörren innan det var full fart mot arlanda igen.

Jag ringede upp en kollega som berättade att incheckningen skulle stänga om 24 minuter. Det skulle jag aldrig hinna. Jag kunde nog inte köra snabbare än mina 33 minuter. Hon lovade att höra efter om dom kunde hålla öppet 9 minuter till för min skull. Vi närmade oss stan i 150 km/h och trafiken började tätna. Nu var det 40 minuter till planet skulle lyfta.
Men vi hade tur och kom upp på essingeleden ganska obehindrat. Då såg vi plötsligt hur det längre fram på motsatt sida av vägen blinkade och tjöt från brandbilar och poliser i olika storlek. Två av tre filer var avstängda och man var knappast tvungen att stanna och fråga vad som hänt för att lista ut att det hade skett en 7-helvetes olycka. Bakom polisbilarna började en kompakt kö slingra sig. Det var fullständigt stopp. Hela Essingeleden. Till Karolinska sjukhuset ungefär.

Vi blåste lyckligt förbi på andra sidan vägen och tackade alla tänkbara gudar för att vi hunnit förbi innan olyckan inträffade. Hade vi fastnat där hade kampen om passet varit förlorad.
Nu checkade jag in min väska 23 minuter innan planet skulle lyfta och klev på planet i samma andetag som det började taxa ut på startbanan. Och då i sällskap av en kvinna med walkie talkie och uniform. Då är man specialförsenad!

Jag tror att mitt namn ekade i arlandas enorma högtalare under fredagen den 24 april 2009. Synd att jag inte var där och fick uppleva det.

Puss

Påskafton började med en långpromenad med Daniel. Han var som vanligt lite svävande.



Sen bar det av till mamma för familjemiddag med aktiviteter. Jag vann "måla ägg-tävlingen" med bidraget till höger. Platsfarmor Margit kom tvåa med bidraget till vänster.


Clinton höll igång bra hela eftermiddagen och tog sig tid att lära känna familjen bättre. Sen deckade han i soffan i tung tröttma. 


Kvällen avslutades under en takkrona på Berns i Joas sällskap. Mycket trevligt.

Puss