duracellie

En amerikansk satellit svävar runt i rymden helt okontrollerat. Att allt som är amerikanskt och okontrollerat är farligt vet vi redan. Men när det är en satellit med "farligt material" som planerar att krascha på jorden kan man ju inte låta bli att bli lite fundersam. Vad har dom nu ställt till med? Satelliten sägs ha blivit strömlös och går därför om inte att styra. Man skulle ju vilja träffa killen som glömde att stoppa i tillräckligt med batterier...

Så vad gör man nu? Den ska tydligen krascha om ungefär en månad. Verkar som att man ligger långt och hoppas på att den ska ta sikte på Indiska Oceanen eller Atlanten. Vilket, så klart, vore praktiskt. Men jag undrar, borde det inte gå att skjuta sönder satelliten, eller åka upp med en förlängningssladd? Är det inte nu USA ska samla ihop ett gäng grabbar som tar på sig dräkter i konstiga färger, sätter sig i ett rymdskepp och räddar världen? Så där som i filmer. När en hunk står med svettpärlor i pannan och ska vinka av sin familj. "I got to do this for my country"...

Jag kan bara tipsa alla om att använda hjälm i februari och mars..

Puss..

Jag lever ett liv i begränsning. Jag har skogs-tv. Jag har 1:an, 2:an och 4:an. Det innebär att tv-tittande måste planeras noggrant för att bli kvalitativt. Senast för några fredagar sedan satt jag hemma och laddade för en skön kväll framför tv:n. Det var innan jag insåg att valet stod mellan "På Spåret" och "Reine & Mimmi i fjällen". Det var också en fredag som slutade med en besök i videobutiken...

På vardagar brukar dock Tv4 visa en del bra serier som kan lyfta mina kvällar. Det brukar finnas nåt bra klockan 21, eventuellt nåt debattprogram efter nyheterna. Det räcker för mig. Jag behöver inte mer än en bra serie någon dag i veckan och lite samhälls-jidder... Det är också därför jag fick en känsla av illamående, av ursinne, av skeptisk andnöd när jag, för fjärde kvällen på kort tid, slog på tv :n och knockades av den så kallade "Sport" som invaderat min platt-tv. Sporten har tydligen ett namn, "Handboll". Vad handlar den om? Vuxna män som springer runt i färgglada tröjor och fjantar sig med en boll. Ett frenetiskt springande, ett frenetiskt ramlande, ett frenetiskt flåsande. Missförstå mig rätt. Jag tycker att det är bra att TV4 visar Sport. Jag tycker att det är bra att utbudet är varierat. Jag förstår att många uppskattar den typen av program. Men finns det inte någon paragraf som reglerar hur många gånger denna bolltango får konkurrera ut serier som "Heroes" och "Dr House svåraste fall"? Finns det inte nån kvot på antal timmar i veckan? Har inte jag som tittare några rättigheter? Nån jävla begränsning på detta handbolls-inferno alltså... Skapades inte "TV4 SPORT" av en anledning?

Puss

Påven fortsätter att visa vilken härligt fördomsfri nisse han är. Nu senast med sitt "Traditionell familj är nyckeln till världsfred"-snack. Jag gillar när folk utalar sig om saker dom har bra koll på. Tycker dessutom att det är roligt att snubben i den roliga mössan och dom fåniga lakanen på riktigt tror att någon kan ta honom på allvar...

På jobbet har vi en tvål som luktar mint. Det är som att tvätta händerna med "After Eight". Inte fräscht.

Puss.

Jag kom hem sent från jobbet i veckan. Var lagom trött för att hamna framför tv:n och det ofrivilliga "slötittar träsket". Det slutade med att jag ofrivilligt slötittade på "Supernanny". Ett tv-program som får en att bli riktigt förbannad!

Två idioter skaffar alldeles för många barn, skiter i att uppfostra dom och undrar sedan varför familjen går åt helvete. Den här gången handlade det om en Donna som hade skaffat sju barn med en man som jobbade på annan ort fem dagar i veckan. Familjen levde i ett kaos av smutstvätt, leksaker och matrester. Barnen ägnade sig åt att svära, skrika och slå ihjäl varandra. Mamman ägnade sig åt att vara förbannad och ligga på soffan... Under dom första 20 minuterna av programmet pratar mamman oavbrutet om hur jobbigt hon har det. Att hon aldrig hinner med. Att barnen aldrig gör som dom blir tillsagda. Att hon aldrig får någon lugn och ro. Att hon inte får nån respekt... Men vänta. Barn gör inte som dom blir tillsagda om man skriker dom i örat och släpar som över golvet! Barn blir heller inte harmoniska om dom lever i en krigszon... Det är också svårt att få barn att använda ett vårdat språk om man kallar dom "BITCH" och "STUPID" när dom inte äter upp maten. Efter halva programmet hade jag nästan tuggat i mig en soffkudde, i ren frustration... Mamman fortsätter då att beklaga sig över att barnen vill att hon ska leka med dom trots att hon har köpt massa leksaker åt dom... Om jag fram till dess inte blivit övertygad om att kvinnan är ett rikspucko, en ärthjärna och helt saknar indianer i kanoten så avslutar hon med: "Andra människor kan inte förstå hur det är att ha sju barn". Jo, vi kan ju det. Det är därför vi inte skaffar sju barn! Efter att ha önskat henne ett liv med kroppsklåda och halsbränna var jag tvungen att slå av tv:n och nypa mig i armen...sen var jag tvungen att gå på en jätte jätte lång, lugnande promenad.

Grammisgala igår. Salem gick, inte helt oväntat, hem med fyra 16-kilos statyetter. Grattis, säger jag. Annars var väl den galan som dessa galor brukar vara. Halvfulla människor som dunkar varandra i ryggen. Artister som försöker le när priset går till deras konkurrent istället för till dom. Vinnare som tackar 108 personer som ingen har hört talas om...

Kvällens roligaste: Carl Bilds Kavaj.  Han såg nästan tecknad ut i detta plagg som såg ut som något "Shrek" spytt upp. Fattar inte hur han tänkte. Och ännu mindre hur hans dotter tänkte när hon gick med på att gå bredvid honom på röda mattan. Hon har säkert haft en härlig dag i skolan idag...

Tycker ändå att det är en fjäder i hatten åt Bildt. Skönt med någon som vågar sticka ut. Jag undrar dock om kavajen var extremt dyr och uppsydd av någon ansedd skräddare. Eller om det helt enkelt är något han hittade uppe på vinden. Något han hade på en maskerad för blinda på 70-talet...

Kajsa Bergqvist slutar. Hon lägger av. Hon lägger skorna på hyllan och stoppar ner dom små trosorna i en låda på vinden. Hon lämnar skatteparadiset i Marocko och flyttar hem till Sverige. Hon tackar för sig.

Varför, kan man undra. Kanske för att hon är less, kanske för att hon är rik nog. Kanske för att hon vill göra något annat.

Eller kanske för att hon vet att hon har nått sin topp. Hon vet att hon inte längre kan räkna med att bli bäst i världen varje gång. Hon vet att hon, efter 10 år i hotpants, har sina glasigaste dagar bakom sig. Och kan hon inte vara bäst, kan hon lika gärna skita i det...

Fegt, kan man tycka. Smart, tycker jag. Det finns ju trots allt något intelligent i att sluta när man är på topp. Att sluta när vet att man kommer att bli saknad. Att låta det sista minnet av en, vara det bästa. Det finns ju onekligen några exempel på personer som inte haft det mottot. Dom som har hållit på lite för länge. Eller helt enkelt försökt hitta nya vägar att hålla sig kvar...

ICA-Stig. Kommer ni ihåg när ICA-reklamerna kom? När dom var fräscha, fyndiga och nytänkande. Då var Stig en vilsen liten farbror i en stor värld. Då var Stig en bra Stig. Succén var ett faktum och ICA spottade ur sig ICA-filmer i ett rasande tempo. Sen försvann Stig. Då trodde man att ICA skulle avsluta följetången och gå vidare. Att dom faktiskt hade en tanke med hur det hela skulle avslutas. Men nej. Nån snilleblixt tyckte att man fortfarande inte hade vridit sista droppen ur konceptet och valde att köra på. Och då hände något. Bra Stig blev en konstig Stig. Söta Stig blev en störig Stig. Vanliga Stig blev en mupp-Stig. Det var väl onödigt. Ska jag behöva se tillbaka på mitt liv och minnas en obehaglig Stig bara för att någon snubbe i kantiga glasögon inte vågade säga STOPP?  

Gunde Svan. Snubben som är grym på att åka skidor. Han är kung på att ta sig genom snö med två brädor på fötterna. Och han orkar hålla på hur länge som helst. Den förmågan har gett honom fyra OS-guld och sju VM-guld. Behöver man säga mer? Nej. Därför kan man kanske förstå att han efter avslutad skidkarriär fick vara ledansikte i ett tv-program som "Fångarna på fortet". Han kunde driva på deltagarna med sitt "ingenting är omöjligt", han orkade hålla jämt tempo med dvärgarna i trapporna och det var ingen risk att någon kvinnlig deltagare blev kär i honom. Perfekt. Jag kan fatta att han fyllde en funktion. Men sen då? Hur tänkte han när han sedan skulle försöka spinna vidare på "programledarprylen" och sprida sitt flin till program som "Gladiatorerna", "Bingolotto" och diverse galor? Varför gå från "grym skidsnubbe" till "fånig tv-fjant"?

Drottning Silvia. Tjejen som fångade kungens hjärta och fick svenska folket att hålla andan med sin skönhet. För det är ett faktum. 1976 var hon vacker som få. Så vacker att man kunde se att hon skulle vara snygg till den dagen hon tog sitt sista andetag.

Så blev hon äldre. Mognare. Visare. Med det kom skrattrynkorna och levnadslinjerna. Och korrigeringarna. De som gjorde det vackra vackrare. Det som bara gav tyngdlagen lite motstånd. Men sen gick det över styr. Det blev för mycket, på för många ställen och för många gånger. Numera ser ut som om man försökt spänna hennes ansikte över en toalettsits... Hur kan det bli så fel? 

Brolle Junior. Gitarrkillen som nuförtiden sjunger "Playing With Fire" på Viking Line. För fem år sedan var han Grammisnominerad. Han borde ha lämnat precis där och då. Han borde ha tagit sin Grammis och gått. Istället valde han att fortsätta. Ja, och nu sjunger han gamla hittar på Finlandsfärjor. Han lär gå ganska obemärkt genom historien. Om dom inte döper en jävligt märkligt, ful frisyr efter honom...

Så jag säger, kör hårt Kajsa. Du har 90 miljoner, god hälsa och ett halvt liv framför dig. Helt rätt att lämna med flaggan i topp. Tror även att du har huvud nog att hålla dig lång ifrån alternativa karriärer... Dessutom är det kanske bra att, vid 30 års ålder, skaffa andra mål i livet en att försöka hoppa skithögt över en pinne...

Kan vi prata om det här med nyårslöften.

Alltså... Jag fattar grejen. Man står på en balkong med ett glas champagne och tittar på fyrverkerier med vänner. Man har ätit god mat och lyssnat på bra musik i snygga kläder och välfriserat hår. Man är glad, man är snygg, man är road. Man har framtidstro, taktkänsla och själslugn. Och mitt i detta, i minuternas lyckorus, känner man sig oövervinnerlig, stark och målmedveten. Och då... precis då, kläcker man alla dessa... Riktigt. Dåliga. Idéer. Om hur man ska bli bra på allt som är skitsvårt, snyggare en Jessica Alba och hälsans ansikte utåt. Det är också dessa löften som får en att, 11 och en halv månad senare, precis runt jul, drabbas av galen ångest. Det är då man inser att året snart är slut och att man har 10 dagar på sig att skaffa fasta lår, sluta äta choklad, köra mindre bil... skaffa pojkvän, högre lön och bättre självkänsla...

Eller också skiter vi att lova en massa. Varför inte bara gilla låren, fatta att nudlar är gott och fortsätt tro att pengar inte gör en lycklig.

Puss. 

Undra hur det känns att bli riktigt förkyld? Att ligga i en säng med huvudvärk, nästäppa och halsont? Men låt mig berätta!

Man vaknar med ett ryck av att det känns som om man ska kvävas. Näsan, vars uppgift är att leverera syre, är helt ur funktion. Den är svullen och det känns som om någon har fyllt igen luftvägar och tillhörande bihålor med mandelmassa. Varje gång man sväljer känns det som om man försöker svälja en större leksaksbil och tungan i munnen är större en en knytnäve eftersom man tvingats andas med munnen hela natten. Huvudet väger mer en ett mindre bowlingklot och öronen har slagit lock. Där ligger man nu, oförmögen att förändra sin situation. Man går upp, och försöker desperat dricka en liter honungsvatten och alldeles för mycket C-vitamin, i form av brustabletter. Man inser att det endast leder till bubblig mage och tar sig därför till tv soffan där man kommer få spendera sig helg. Man avbokar alla planer och försöker sedan kartlägga sitt liv för att ta reda på vem som kan ha smittat en med detta. Efter mycket skissande, gissande och research är det dax att börja googla på "Brevbomb"...

Hämnden är ljuv.  

prosit.

Rean är igång. Butikerna fylls av högar med kläder, gatorna av massor med folk och hysterin är total. Man kan tro att Stockholmarna inte sett kläder sen midsommar när man ser kvinnor som troligtvis skulle byta sina barn mot några av Guccis rea-plagg..

Trots att jag aktivt valt att undvika butikerna dom första rea-dagarna så fick jag en rejäl överdos av det kaos som råder i huvudstaden häromdagen. Efter att ha observerat situationen en stund kunde jag konstatera att det finns några speciella "REA"-personligheter...

• "Rea fascisten". En person som tycker att mellandagsrean är livet. Känns ofta igen på dom höga klackarna, de välplanerade sminket och den galna entusiasmen. Dom invaderar ofta butikerna två och två. Deras strategi är att inledningsvis gå bärsärkagång bland hyllorna och råffa åt sig allt som eventuellt kan vara intressant. Dom spenderar sedan en kortare evighet i provrummen och varvar provandet med att "modella sig" för varandra utanför hytten. Dom köper sällan mindre än alldeles för mycket och trots att dom i slutändan spenderat en månadslön på kläder dom aldrig kommer använda tycker dom alltid att dom har "fyndat". Utan dessa, skulle REAn vara utrotningshotad. Dessa borde få hjälp att hitta en mening med livet, alternativt... en käftsmäll.

• "The Bi-hang". Personen som hänger med den som ska fynda utan att egentligen vara det minsta intresserad. Ofta en pojkvän, bror eller far-/morförälder. Känns igen på den otrendiga klädseln och totala avsaknaden av entusiasm. Personen närmar sig aldrig hyllorna utan söker sig direkt till en sittplats i butiken och bli i slutändan den som släpar runt på påsarna. Annat smeknamn för dessa: "Rea-losers". Borde få en ihopfällbar stol och en bra bok.

• "Slö-shopparen". En person som egentligen inte orkar shoppa på rean. Rör sig ofta långsamt bland hyllorna och rycker enfaldigt i plaggen. Känns igen på sitt låga engagemang och ägnar ofta mer tid åt mobilen och Ipoden. Tar plats utan att fylla någon funktion. Tittar utan att se. Borde sluta försöka.

Jag är en "slö-shoppare". Jag ska sluta. Jag lovar.

Puss.

Arn. The movie. Har den undgått nån? Denna riddarfilm med spjut, hångel, och lera. Hösten började med nyheten om att SVT hoppat av samarbetet, att TV4 tagit över men att förväntningarna fortfarande var totala. Man har kunnat följa inspelningen i diverse artiklar och "bakom kulisserna" dokumentärer som avslutats med texten "KOMMER SNART PÅ BIO". Man har kunnat läsa intervjuer med skådespelare, sminköser, fotografer, statister och rekvisitörer.

Jag har inget personligt emot Arn. Tvärtom. Jag tror att det är en jätte bra film. Jag har däremot stora problem med den PR-massaker som filmen orsakat. Denna fullständiga hets kring alla viktiga, och mindre viktiga, detaljer i filmen. Jag vill inte veta vilken sorts ost det åts mest av under inspelningen, hur mycket löshår som användes eller hur lång tid det tog att spela in scenen med hästarna i öknen. Jag vill inte läsa om Skarsgårds knäproblem och Joakims sår språkkunskaper. Jag vill inte se trailern 12 468 gånger. Hysterin tar dessutom inte slut när filmen äntligen har premiär. När man slutligen pallar sig iväg till biografen så får man dessutom sina popcorn i en Arn-låda och läsken i en "Arn-burk". Biljetterna, som har en Arn-gubbe tryckt i hörnet, rivs av en snubbe som är utklädd till... ja, juste, Arn. Och detta, även om du ska se en helt annan film! Finns det inte en reklambyrå nånstans i Sverige som borde bötfällas för "förargelseväckande beteende" och många biografanställda som borde få en årsbonus för att dom utstått kränkningen att vara utklädd till riddare i tre månader?

puss.