duracellie

Mina 54 dagar i Malaysia börjar gå mot sitt slut. Det har varit en väldigt speciell tid. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men ganska bra ändå. Nu är det en vecka kvar på huvudproduktionen, men trots det så åker jag hem imorgon. Jag kunde inte förlänga mitt kontrakt och stanna produktionen ut.

Det är tredje gången jag gör den här resan och dom sista dagarna är alltid lite märkliga. Mentalt är man ju redan hemma och man längtar därför något otroligt. Samtidigt så börjar man inse hur många härliga människor man har träffat här nere och att det nu kommer att dröja innan man får träffa dom igen. Vissa av dom kanske man aldrig får träffa igen.

Nu håller jag på att packa mina väskor, jobba det sista och lämna över det som ska lämnas över.
Det ändå jag kan tänka på är hur mycket jag längtar efter att få se ARLANDA skylten, att få köpa en riktigt kanelbulle och efter att få krama om min kärlek!
Zeke, nu är jag på väg!

Puss

Efter en lång vistelse i JB drog nästan hela gänget vidare til Langkawi. Detta ska bli vårat sista stopp och platsen där vi tillslut avslutar produktionen.
Här på Langkawi bor vi på ett hotell, i en mindre stan. Väldigt annorlunda från Besar, men trevligt. Det finns något fint i att kunna åka iväg från hotelet och äta middag om man vill. Och att kunna gå ner på stan och handla det man behöver, och att leva i en civilisation.
Fram tills jag åker kommer det mesta här bestå av jobb. Vi har mycket att ta igen och det kommer att kräva hårt jobb från alla. Jag har tackolov bara 12 dagar kvar innan jag åker hem, så jag kommer palla. Tyvärr blir det inte så mycket tid över till att åka runt och titta på ön. Igår fick jag dock några timmar ledigt och åkte då iväg på en tur till toppen ¨på ön. Vi åkte upp till en resort och åt lunch. Påvägen fick vi se lite allt möjligt.
 

Som sagt, om man hade haft lite mer tid hade man nog kunnat upptäcka mycket fint på den här ön.

Puss

Ja, så vad gör man i en Malaysisk stad i 10 dagar? Shoppar, hänger på hotellet, festar, hänger på hotellet, får utslag, hänger på hotellet. 

Shopping.


Fest.


Utslag.

Japp, jag fick utslag på benen och fick åka och testa mig. Ingen dengue, utan nåt annat virus. Vilket får vi nog aldrig veta.

Puss  

Nästa morgon vaknade vi alla på ett hotell i Johour Bahru. Dom som hade haft syntom skickades till sjukhuset för provtagning och vi andra satt i karantän tills vidare. Ingen förstod vad som hade hänt och ingen visste om detta innebar att vi snart skulle vara påväg tillbaka till Sverige eller om vi skulle fortsätta produktionen nån annanstans. Att vi skulle åka tillbaka till Besar kändes orealisktiskt nu när denguen hade flyttat dit.
Efter knappt två dagar fick vi veta att vi skulle bli kvar i JB i minst 10 dagar, inkubationstiden för Dengue. Efter det kunde vi med säkerhet veta hur många som blivit sjuka och att dom som fortfarnade var friska inte hade drabbats. I och med detta var alla som inte hade haft symtom fria att röra sig fritt i staden och nu fick vi även flytta till ett fint hotell strax utanför stan.

Dax att döda tid...

Puss

Ok, låt mig berätta vad som händer här borta på andra sidan jorden. Det har hänt mycket sen sist. Så jag ska ta allt i turordning.
Efter att vi vistats på Besar i drygt två veckor började folk i crewet bli sjuka. Dom flesta fick influensasymtom. Feber, ont i kroppen, huvudvärk, frossa. Ett 10-tal insjuknade den kommande veckan och alla trodde att det rörde sig om en smittsam, lokal influensa och alla började tvätta händerna frenetiskt.
Efter några dagar skickades några av dom sjuka till sjukhuset för att ta prover. Läkarna på ön ville ha en diagnos nu när så många blivit sjuka. Fyra dagar senare, när vi varit på ön i 24 dagar fick vi svar på proverna: Denguefeber.
Produktionsledningen tog då det ända rätta beslutet i det läget och valde att evakuera alla från ön. Så kl 2 på natten lämnade hela styrka, på drygt 100 personer, ön för att resa till Johour Bahru, en storstad några timmar bort.

Just då visste ingen vad som skulle hända...

Puss