Regn.
Han forsokte fa igang sin moped med hjalp av sina 3 solceller. Gick jatte daligt.
Regnet har kommit till Kuta med besked. Himlen bokstavligen oppnade sig klockan 18.00 och allt regn i hela varlden kom ner. Jag och Phrida tog skydd pa en resturang och tittade pa alla snygga australienare som passerade i blota genomsynliga t-shirtar. Ibland finns det en gud.
Jag har kopt en ny Ed Hardy keps. For 70 kr. Forsaljaren var nast intill forbannad pa mig nar jag gick darifran. Det brukar vara ett gott tecken... Dax att borja fa tillbaka lite av alla pengar dom har lurat av oss i det har landet. Det ar ett sant noje att ga runt och pruta dom sonder och samman! Nar man har skaffat sig en hygglig solbranna och har insett att ingen butik har nagot unikt borjar resan mot att bli ett riktigt PPK ....professional price killer ... Vi traffade tva australienare idag som formodligen kommer att doktorera i amnet.
Puss
Poolmannen.
Pool mannen ar ca 60 ar och kommer fran Australien. Han hanger vid poolen pa hotellet mellan 10 pa morgonen och 6 pa kvallen. Han har sitt hotellrum precis vid poolen och gar in med jamna mellanrum for att hamta nya prylar. Vi kande fran forsta stund att den har killen inte riktigt var som dom andra barnen. Men han tar det hela till nya nivaer varje dag...
Han borjar dagen med att kamma haret och smorja in sig med barnolja, sedan snorklar han lite i den tomma, kaklade swimmingpoolen. Han hamtar sedan sin guldfargade budha-staty och later den bada lite. Han lagger den sedan pa en val vald plats i graset sa att den far sola. Han gymnastiserar sedan lite vid sin solstol genom att sta och balansera pa ett ben. Traningspasset tar totalt 4 sekunder. Sedan har han tranat fardigt. Han hamtar da sin keps eller sin flytleksak och satter sig och filar pa den med en nagelfil. Vi har annu inte forstatt vad filandet fyller for funktion...
Nar han trottnat hamtar han sin begagnade surfbrada som har han gjort en ny fena i tra till. Den har han limmat fast pa bradan med hjalp av glasfiber. Glasfiberkonstalationen blev valdig bucklig och han anvander darfor nagelfilen for att slipa det slatt. Det kommer att ta ca 48 ar. Han tar en paus och borstar haret. Han gymnastiserar sedan lite till. Denna gang med tva plastror som han knytit ihop med ett snore. Han slar roren pa sig sjalv och forsoker se ut som en asiatisk kampsportare. Ovningarna tar ca 4 sekunder. Sedan har han aterigen tranat fardigt. Han snorklar lite mer i den kaklade poolen och borstar sedan haret igen. Han later budha bada och hittar en ny solplats i graset at honom. Eftermiddag spenderar han med att koppla olika elektroniska prylar till 3 stycken solceller och forsoker fa dom att lysa/lata/blinka... Om han vill imponera pa nagon i personalen tar han fram sitt stora forstoringsglas och visar att han med hjalp av detta kan fa saker att borja brinna. Han har hittills inte fatt nagon napp hos nagon av tjejerna... men det verkar inte bekomma honom sa mycket.
Det ska tillaggas att poolmannen alltid bar ett par ljusbla badbyxor i siden. Dessa racker till knana pa morgonen och rullas upp allt eftersom under dagen. Vid 4 tiden ar dom helt upprullade och liknar ett par tanga-trosor. Poolmannen verkar inte kanna sig obekvam med att visa sin bakdelar for andra poolmanniskor....
Puss.
Kuta beach.
Stranden pa kuta beach bestar av knallroda overviktiga turister och nyfikna locals. Nar vi lag dar forsta dagen kom det fram ett sallskap (formodligen turister fran nagot asiatiskt grannland) och sa "Photo?". Jag forstod det som att dom vill att jag skulle ta en bild av dom och sa sjalvklart ja. Nar dom istallet gav kameran till en i sallskapet och pekade pa en plats dar dom ville att jag och Phrida skulle stalla oss forstod vi att dom ville ta en bild av oss. Valdigt konstigt. Vi fick ta en bild pa bara oss och en bild pa oss tillsammans med hela sallskapet. Dom tackade sedan sa mycket och gick sin vag. Detta har hant varje dag sedan dess. Igar var det en kille som stallde upp oss pa stranden i en "foto-pose" tillsammans med honom for att sedan be sin kompis stalla filmkameran framfor oss. Sa dar stod vi, medan kameran rullade. Nar den hade rullat en dryg minut stangde dom av kameran och tackade sa mycket...
Kul att man kan gladja nagon med sin blotta narvaro...
Puss
Konstig kansla.
puss
Sinterclaus...
Aha, jag forstar.
Vi har lart oss att Indonesien inte har samma krav som Sverige pa att specificera vad livsmedel innehaller. Igar skulle vi kopa juice och stod i valet och kvalet mellan en Apelsinjuice, en Vindruvsjuice och en juice som inneholl "Grape, Apple & other fruits". Vad "other fruits" innebar fortaljer inte historien. Vi valde sjalvklart "other fruits"...
Puss
Dodsforsakring.
Idag ska vi till Ap-skogen. Det ar ett litet djungelomrade med massa apor. Det kostar 10 000 Rp (8 kr) att ga in och da far man ett knippe bananer pa kopet. Innan man gar igenom entren kan man ocksa skaffa sig en forsakring for nagra kronor, ifall besoket skulle sluta olyckligt. Sa har ser utdelningen pa forsakringen ut:
(1 000 000 Rp = 800 kr.)
Death - 5 000 000 Rp
Permanent Medicalment 10 000 000 Rp
Medicin 1 000 000 Rp
Skont att veta att man skulle fa ut 8000 kr om man skulle fa nagon "Permanent Medicalment"... vilket vi tror betyder en akomma for resten av livet. Vi kommer trots det inte att ta nagon forsakring. Tror anda inte att min mamma skulle ha sa stor nytta av ex 4000 kr om jag dog. Man kan daremot undra om det ar valdigt farliga apor vi ska traffa eller om det bara ar nan smart balines som har kommit pa att man kan tjana lite extra pengar pa att skramma upp turister? Kan dock tycka att en dodsforsakring var att ta i.
puss
Mygg och kortspel.
Till och med i krig finns det regler som sager vad man far och inte far gora. Man far exempelvis inte anvanda jaktammunition eftersom det sliter sonder folk innifran. Alltsa inte okej.
Borde det da inte finns regler i myggornas patetiska lilla varld som sager att man inte biter nagon under foten?! Det innebar namligen att det kliar sa fort man gar pa den, vilket ar ganska ofta. Aven myggornas vapnade kamp borde ha forhallningsregler. Lite etik och moral. Tack.
Jag och Phrida agnar oss att att spela kort. Det gar inte sa bra for mig. Om det ligger nagot i "Tur i karlek, otur i spel" kommer jag vara gift och gravid innan aret ar slut. Perfekt.
Puss
Jordnottssas!
Katterna pa den har on har 60% svans. Det ar ett gott tecken. Att nagra av dom har tok-diare ar en annan sak.
Gili Air ar ocksa en perfekt snorkel-o med manga vackra rev att beskada. Vi hyrde darfor utrustning for 16 kr var och tog en tur. Min mask kunde dock inte halla tatt utan envisades med att slappa in vatten. Detta berodde inte pa att det var nagot fel pa masken utan helt och hallet pa min avsaknad av tillracklig overlapp. Jag har for kort overlapp vilket gor att jag, nar jag stoppar in snorkeln i munnen, automatiskt slapper in vatten runt nasan. Lappen racker inte till att bade krama snorkel och isolera runt nasan. Sant ar livet nar man ar lite for liten for sitt eget basta.
Snorklingen var trots detta mycket bra. Jag sag fiskar i fler farger en jag visste fanns. Det hade dock varit storm kvallen innan sa det var lite som att se pa "Hitta Nemo" genom diskvatten. Jag klagar inte.
Puss
Gili Trawangan
Gili Trawangan- party on. Vi spenderade 4 dagar dar.Vi hittade ett rum for 50 000 natten (5 dollar). Att det var sa billigt kan ha berott pa att vi bodde granne med bonetornet och att vi hade en kaxig hogljud tupp pa garden. Detta innebar att vi sov gott, men stotvis. Vi funderade pa att ga ut och klippa av sladdarna till bonetornet men gjorde en konsekvansanalys och latt bli. Gili Trawangan hade bra mat, bio och pubbar att erbjuda. Mycket trevligt. Men inte I mer an 4 dagar. Sa vi drog vidare till Gili Air.
ps. bilder, snart pa ett Facebook nara dig.
Puss
Lombok
Vi hade nagra riktigt bra dagar pa Lombok Kuta. Redan forsta kvallen traffade vi Neal och Pete, tva aldre herrar fran Australien. Neal ar pa Kuta flera manader per ar och kan omradet saval som spraket. Pete var dar och besokte Neal men kande sig efter bara en vecka redan som hemma. Vi fick ocksa traffa Sonny, en local surfinstruktor. Han var en haschrokande 23 aring med ring i lappen som envisades med att ga omkring i en stickad mossa hela dagarna. Sonny var harlig.
Lombok ar kant for att vara surfarnas paradis och om vi nu skulle besoka denna plats en gang i livet var vi sjalvklart tvugna att testa surfing... Vi tog med oss Pete och Sonny pa turen for att forsakra oss om att aventyret inte skulle bli en nara doden upplevelse. Vi tog en bat ut pa havet och kom sa smaningom ut till en plats dar stora vagor dok upp fran ingenstans. Det var lagom stora vagor, med det klassikska vita surf-skummet...
Den forsta timmen blev en provning. Jag paddlade och paddlade. Och paddlade och paddlade. Det stora havet var svart att ta sig fram pa. Jag lyckades hela tiden hamna I utkanten av vagorna vilket resulterade I noll surfing men ytterligare paddlig. Jag kande till slut att jag snart inte skulle orka paddle mer och bestamde mig for att tillsammans med Pete ge mig ut pa dom stora vagornas mitt. Jag vagrade aka hem utan att ha testat minst en vag, om sa bara for nagra sekunder! Vi satte av och jag tog sikte pa en vad som narmade sig med hog hastighet. Jag var tok-laddad. Tyvarr hann jag inte vanda upp bradan I tid och vagen passerade osurfad. FaN! Nu hade jag paddalde I 1,5 timme utan surf! Inte okej! Jag vande pa huvudet och sag att en ny stor vag var pavag. Pete var dock minst 50 meter bort och skulle aldrig henna upp till mig I tid. Vagen narmade sig, den var perfekt. Det var nu eller aldrig. Med eller utan Pete. Det fick bara eller brista. Jag borjade paddla frenetiskt for att hamna I linje med vagen och bad sedan en tyst bon till solguden. Da kom vagen. Jag hann inte tanka forran jag befann mig mitt pa vagen och fardades framat I full fart. Det var en harlig kansla. Jag tryckte magen mot bradan och kande hur stabilt den akte pa vagen. Jag akte och akte och akte. Att stalla sig upp borde inte bli nagot storre problem. Man vart var jag pavag? Skulle inte vagen sla over snart? Jag hade redan akt minst 150 meter. Jag stallde mig pa kna och tittade bakat. Langt dar borta sag jag dom andra surfarna och batarna. Farmfor mig var det bara stort hav och sa smaningom en o. Och vagen bara fortsatte. Jag kanske skulle surfa till on sa fick dom hamta mig med baten. Da skulle jag slippa paddla sa javligt hela vagen tillbaka... Samtidigt som jag gick igenom mina alterativ pa bradan hade Pete borjat svettas nagra 100 meter bort. Var va Ellie? Varken jag eller bradan syntes till. Just nar han borjade bli orolig pa riktigt sag han ett huvud dyka upp langt borta och en lite hand gora tummen upp. Jag hade snart inset att jag var tvungen att hoppa vagen om jag skulle orka paddla hela vagen tillbaka till baten... Det blev mycket paddla. 20 minuter senare satt jag umattad I baten och kande mig nojd. Jag hade surfat.
Dagen innan vi skulle aka fran Lombok till Gili-orana ville Neal och Pete ta oss med till en av dom lokala byarna och visa oss det "riktigt" Lombok. Vi akte pa deras motorcyklar upp i Bergen och kom efter 20 minuter fram till en by mitt ute I ingenstans. Dar traffade vi Ina, en van till Neal, som bott I byn fram till for nagra manader sedan da hon gift sig och flyttat. Hon pratade bra engelska och tog oss pa en tur I byn. Hon visade oss vaven dar honom brukade sitta och vava saronger och berattade hur dom med tra, blommor och lov fargade garnet till dom olika fargerna. Hon visade hur byborna bodde och berattade om deras brollopstraditioner. Vi fick traffa hennes son, systrar och mamma. Vi blev inbjudna till hennes mammas hem dar det bjods pa Lombok kaffe. Jag, som inte dricker kaffe, stalsatte mig for att kunna dricka den bruna sorjan men upptackte till min forvaning att det smakade ganska bra. Ina hade haft i 2 matskedar socker sa det smakade mest sott. Ina berattade att golvet vi satt pa och trapporna upp till "sovrummet" var gjort av buffelbajs. Det var imponerande hart, blankt och luktfritt... Ina visade oss ocksa nagra saronger om hennes mamma hade vavt och jag, som tidigare tyckt mig vara estetiskt lagd, kande mig helt okreativ I sammanhanget. Dom monster och farger vi fick se var slaende. Den har gumman kunde vava!
Utanfor huset sprang ett dussin barn I alla aldrar. Dom lekte "Bro bro och breja" precis sa som jag och Phrida en gang lekt den. Varlden ar bra liten.
Puss.
Lombok
Vi hade nagra riktigt bra dagar pa Lombok Kuta. Redan forsta kvallen traffade vi Neal och Pete, tva aldre herrar fran Australien. Neal ar pa Kuta flera manader per ar och kan omradet saval som spraket. Pete var dar och besokte Neal men kande sig efter bara en vecka redan som hemma. Vi fick ocksa traffa Sonny, en local surfinstruktor. Han var en haschrokande 23 aring med ring i lappen som envisades med att ga omkring i en stickad mossa hela dagarna. Sonny var harlig.
Lombok ar kant for att vara surfarnas paradis och om vi nu skulle besoka denna plats en gang i livet var vi sjalvklart tvugna att testa surfing... Vi tog med oss Pete och Sonny pa turen for att forsakra oss om att aventyret inte skulle bli en nara doden upplevelse. Vi tog en bat ut pa havet och kom sa smaningom ut till en plats dar stora vagor dok upp fran ingenstans. Det var lagom stora vagor, med det klassikska vita surf-skummet...
Den forsta timmen blev en provning. Jag paddlade och paddlade. Och paddlade och paddlade. Det stora havet var svart att ta sig fram pa. Jag lyckades hela tiden hamna I utkanten av vagorna vilket resulterade I noll surfing men ytterligare paddlig. Jag kande till slut att jag snart inte skulle orka paddle mer och bestamde mig for att tillsammans med Pete ge mig ut pa dom stora vagornas mitt. Jag vagrade aka hem utan att ha testat minst en vag, om sa bara for nagra sekunder! Vi satte av och jag tog sikte pa en vad som narmade sig med hog hastighet. Jag var tok-laddad. Tyvarr hann jag inte vanda upp bradan I tid och vagen passerade osurfad. FaN! Nu hade jag paddalde I 1,5 timme utan surf! Inte okej! Jag vande pa huvudet och sag att en ny stor vag var pavag. Pete var dock minst 50 meter bort och skulle aldrig henna upp till mig I tid. Vagen narmade sig, den var perfekt. Det var nu eller aldrig. Med eller utan Pete. Det fick bara eller brista. Jag borjade paddla frenetiskt for att hamna I linje med vagen och bad sedan en tyst bon till solguden. Da kom vagen. Jag hann inte tanka forran jag befann mig mitt pa vagen och fardades framat I full fart. Det var en harlig kansla. Jag tryckte magen mot bradan och kande hur stabilt den akte pa vagen. Jag akte och akte och akte. Att stalla sig upp borde inte bli nagot storre problem. Man vart var jag pavag? Skulle inte vagen sla over snart? Jag hade redan akt minst 150 meter. Jag stallde mig pa kna och tittade bakat. Langt dar borta sag jag dom andra surfarna och batarna. Farmfor mig var det bara stort hav och sa smaningom en o. Och vagen bara fortsatte. Jag kanske skulle surfa till on sa fick dom hamta mig med baten. Da skulle jag slippa paddla sa javligt hela vagen tillbaka... Samtidigt som jag gick igenom mina alterativ pa bradan hade Pete borjat svettas nagra 100 meter bort. Var va Ellie? Varken jag eller bradan syntes till. Just nar han borjade bli orolig pa riktigt sag han ett huvud dyka upp langt borta och en lite hand gora tummen upp. Jag hade snart inset att jag var tvungen att hoppa vagen om jag skulle orka paddla hela vagen tillbaka till baten... Det blev mycket paddla. 20 minuter senare satt jag umattad I baten och kande mig nojd. Jag hade surfat.
Dagen innan vi skulle aka fran Lombok till Gili-orana ville Neal och Pete ta oss med till en av dom lokala byarna och visa oss det "riktigt" Lombok. Vi akte pa deras motorcyklar upp i Bergen och kom efter 20 minuter fram till en by mitt ute I ingenstans. Dar traffade vi Ina, en van till Neal, som bott I byn fram till for nagra manader sedan da hon gift sig och flyttat. Hon pratade bra engelska och tog oss pa en tur I byn. Hon visade oss vaven dar honom brukade sitta och vava saronger och berattade hur dom med tra, blommor och lov fargade garnet till dom olika fargerna. Hon visade hur byborna bodde och berattade om deras brollopstraditioner. Vi fick traffa hennes son, systrar och mamma. Vi blev inbjudna till hennes mammas hem dar det bjods pa Lombok kaffe. Jag, som inte dricker kaffe, stalsatte mig for att kunna dricka den bruna sorjan men upptackte till min forvaning att det smakade ganska bra. Ina hade haft i 2 matskedar socker sa det smakade mest sott. Ina berattade att golvet vi satt pa och trapporna upp till "sovrummet" var gjort av buffelbajs. Det var imponerande hart, blankt och luktfritt... Ina visade oss ocksa nagra saronger om hennes mamma hade vavt och jag, som tidigare tyckt mig vara estetiskt lagd, kande mig helt okreativ I sammanhanget. Dom monster och farger vi fick se var slaende. Den har gumman kunde vava!
Utanfor huset sprang ett dussin barn I alla aldrar. Dom lekte "Bro bro och breja" precis sa som jag och Phrida en gang lekt den. Varlden ar bra liten.
Puss.
Bali 2009
Indonesien ar ett land som pa det stora hela liknar ovriga lander i den har delen av varlden. Manniskorna ar sma och bruna, stranderna ar vita och vackra, katterna har bara korta stumpar till svansar och maltiderna bestar till stor del av ris. Detta ar med andra ord en perfekt plats for semeter.
Resan fran Stockholm var som vantat lang men uthardlig. British Airways tog god hand om oss pa flyget och matade oss regelbundet med en det ena en det andra. Flygvardinnorna var dock inte lika vackra som pa Thai Air och Malasian Airlines utan var istallet stora, dom flesta 40 + i fotriktiga skor och uniformer ala 1992. Men dom var duktiga och det ar ju det som raknas. Vi betade av ett gang filmer och landade sa smaningom i Singa Pore.
Nar vi kommit av flyget sokte vi forst och framst med stadiga steg upp en toalett dar vi borstade tanderna. Man kande sig med andra ord fran forsta stund som en bortskamd vasterlanning med overdriven hygien. Men vad ska vi gora. Det ar ju det vi ar.Vi hittade en flyg till Bali nastan direkt och efter att vi tagit oss igenom passkontrollen i Denpasar (Balis huvudstad), fyllt i en bunt blanketter och betalat mandmiljonbelopp i 'TAX' satt vi nagra timmar senare och at en svindyr lunch pa Kuta Beach. Vi var trotta men mycket lyckliga!
Vi njot av stranden och varmen pa Kuta med hade efter nagra dagar trottnat pa feta tyskar och snorkiga engelsman och bestamde oss for att dra ut pa oarna. Vi bokade ingen 'turisttransport' utan ville klara oss pa egen hand och fragade nagra locals vi blivit van med hur vi skulle gora. Vi skulle ta oss till hamnen pa andra sidan av bali och darifran ta baten over till Lombok. Det skulle komma att bli en lang och dyr resa... Vi som fortfarande var bleka, vilsna, nyanlanda turister fick sjalvklart betala overpriser gang pa gang och kunde inte gora mycket at saken. Nar vi efter manga timmars resande i buss kom fram till hamnen pa Bali blev vi avslappta vid en turistinformaation. Dar motes vi av en stressad Balines som sa att baten gick om 10 minuter och att vi skulle skynda oss att kopa billjetter. Dom kostade 200 000 per pers (160 kr). Vi betalade och sprang till baten. I kon pa vag ombord hamnade vi bakom tva tjejer som kopt sina biljetter i 'luckan' och sag till var fasa att dom hade betalat 32 000 per pers... Stralande. Det lag darfor bitterhet i luften nar vi slog oss ner pa ett platgolv pa baten och raknade vara slantar. Vi var sa javla lurade... Det kandes dock ganska snart battre nar vi traffade ett gang killar fran Syd Afrika med en kille vid namn Unwar i spetsen (Udda namn, om en fredligt) som betalat 300 000 per pers. Dar satt ocksa ett japanskt par som betalat 1 miljon! Plotsligt kande vi oss ganska nojda. Vi spenderade resan med att spela kort med grabbarna och var efter 5 timmar pa Lombok...
To be continued...
