duracellie

Man kan få nog av livet på en Paradis ö. Och man kan känna absolut lycka när man får se civilisation.
Jag och min roomies 2 dagar i JB bestod av mat, shopping, massage och den härliga doften av avgaser och stadskärna.


Indisk mat har aldrig varit godare. Bröd med vitlök på har aldrig varit färskare. Jag har aldrig tidigare upplevt en så stressad servitör. Detta var förmodligen höjdpunkten på vistelsen i JB.


Till och med toaletterna är coola i JB...


Sen var det dax att testa permanent fransböjning... eller permanent och permanent... det höll 15 minuter.


Sen hamnade vi på dårhus?


Nej, vi tog en helkroppsmassage på hotellet vilket innebar att vi var tvungna att klä oss på det här viset och att vi hade tanter som hängde i taket och gick på våra ryggar. En upplevelse.

Puss

Olle är stor. Ellie är liten.

Konstig tanke att vi är av samma släkte. Jag har ju mer gemensamt med Starbuck...

Vi gör tv i sand och vatten. Mycket underligt. Men också väldigt härligt.
Puss

Internet har legat nere i några dagar och abstinensen har varit svår. Att man lider av ett beroende har man ju förstått sedan tidigare men inte att man kunde bli SÅ galen av att inte kunna kommunicera med verkligheten utanför Besar.

Nu är är jag i allafall tillbaka i den digitalsociala världen och jag älskar det! Största delen av min fritid ägnar jag därför åt att ligga i mitt AC-bad, i myggnät, och mysa med mobil, dator och Skype-lurar. En fantastisk befrielse!

Puss

Nu är det en månad kvar tills vi avslutar detta äventyr. Vi har med andra ord kommit halvägs.
Det innebär att man börjar få en snygg bränna, börjar få rutin på livet och att antalet svenska kronor man skulle betala för en tallrik köttbullar med potatismos och gräddsås springer iväg kraftigt!
För att råda bot på öde ö känslan tog jag och min sambo en tur til Mersing idag.
Det innebar att vi satte oss i en båt och åkte över till fastlandet. För en vanlig människa är det som att komma till en något större by. För oss är det som att komma till en ohanterligt stor stad. Typ Tokyo.
 
Låt mig presentera Mersing.

En storstad som Mersing har självklart en ordentlig skylt så att man vet att man kommit rätt.


Varje sväng till Mersing börjar med ett besök hos tvättanterna som tvättar, torkar och stryker en påse kläder för 24 kr.


Blir man sugen på något sött och kallt kan man alltid köpa en "Red Bean" eller "Black Rice" glass. Smakar skit. Dock.


Shoppingdax. Vad är detta? Mors dag?...


Nej, det är Special Teachers Day. Då ska man köpa fina saker till sina lärare.
Hur får man bra betyg i skolan i Asien? Så här!


Sedan var det dax för lunch på Mersing Seafood. Några av alternativen på menyn: Clay-Pot Mutton, Sliced deer meat in ginger and onion, Sizziling deer meat och clay-pot Chicken with sauted fish. Vi körde på Chicken sweet and sour. För säkerhetsskull.

Eftermiddagen avslutades med en melonjuice i hamnen.


Bye bye Mersing. See you next time.

Puss

För den som inte har Facebook, inte själv har besökt Besar och inte heller, mot all förmodan, har sett mina bilder från förra året... kommer nu några bilder från livet här på ön...


Carolas och min bunge. Det är här dagarna börjar och slutar.

Poolen. Här dricker man fruktjuice efter tävling. Visst är de fint? Synd bara att vattnet slutar vid naveln.

Inte så mycket vatten i poolen. Desto mer vatten i vattenförrådet. Det dricks många flaskor per dag i tv-fabriken.

White sands. En brygga ute på vattnet. Här ligger Snutten och steker. Inga konstigheter.
Vi har ett eget bibliotek...

...och nattvakter som gillar att sola.


To be continued.
Puss

Hur härligt är det när någon dyker upp reder upp hela ens liv? Detta hände mig idag.

Jag har sedan några dagar tillbaka varit lite krasslig med feber och magstrul. Det verkar vara något som går på ön och det brukar i genomsnitt hålla i sig i 2-3 dagar. Jag har därför spenderat mycket tid liggande i min säng. Första dagen sov jag bara men när jag nu mår bättre har jag bytt ut "sova" mot "vila". Jag ligger alltså vaken i min säng och dödar tid efter konstens alla regler. Det är då man vill låta sig underhållas av internets härliga värld.
Till min stora sorg har mitt internet inte fungerat sedan jag blev sjuk och, värst av allt- det är bara min dator som inte kommer åt cyberspace! Kan man få ett större straff som sjukling? Otroligt frustrerande! Jag ägnade därför morgonen åt att själv försöka lösa problemet genom att bläddra i olika menyer. Det mesta jag gjorde var bara hitte-på eftersom jag egentligen inte fattar nånting om hur datorer fungerar. Jag var dock tvungen att försöka eftersom jag visste att en dag i sängen utan internet skulle innebära slutet för mig. Det gick som väntat... inte alls.
Det var med sorg i ögonen jag gick genom resturangen och ställde in mig på en långtråkig dag i bungen. Då mötte jag Eddie, våran walkie-talkie kille. Vi bytte några ord och jag blev såklart tvungen att lätta på trycket och berätta om traumat jag just genomgick. Han, som pratar danska, började då rabbla konstiga termer som jag tyvärr inte ens kan återge. Jag såg förmodligen ganska förvirrad ut för innan jag visste ordet av det var vi påväg till min bunge för att lösa problemet.
Efter någon minut av klickande i olika menyer såg jag att symbolen för internet tändes i högra hörnet. Min dag var räddad och Eddie var värd alla pengar i världen... Om detta är ett bevis på att jag är fullständigt tekniskt inkompetent eller att Eddie är helt fantastisk förtäljer inte historien.

puss

När man bor på Besar är man väldigt sällan ensam. Man kan snarare drabbas av social fobi och mellan varven vilja vara helt för sig själv. Trots detta faktum saknar jag Clinton något oerhört. Att ha honom i sängen, att pussa och krama på honom... att prata med honom om livet utan att ständigt bli avbruten.
Jag kände nästan från dag ett här på ön att jag skulle behöva fylla detta tomrum med någon annan. Att ta någon i teamet kunde lätt bli bökigt. Det skulle ju innebära att jag måste tvinga mig upp i någons säng, börja pussa på någon försvarslös stackare när helst det passar mig och prata oavbrutet med någon som inte får svara. Det hade kunnat sluta med avsked, alternativt i en malaysisk tvångströja...

Då dök Starbuck upp. Denna lilla fina varelse som gjort livet på Kokosnöten vackrare. Han älskar att sitta nära, han vill ha uppmärksamhet hela tiden och han har inga problem med att han och jag kommer från olika kulturer. Jag älskar honom.


Bland oss 180 pers på denna ö har han fått många namn. Men för mig presenterades han första dagen som "Starbuck". Så Starbuck han förblir.

Puss

Jag har nu spenderat 14 dagar på denna ö. Tiden har gått galet fort samtidig som det känns som att jag varit borta i 3 månader. Hittills har min vistelse bestått av jobb, jobb och jobb, varvat med en del jobb. Det har varit landstigningar, tävlingar och Ö-råd.

Livet här på Besar ser mer eller mindre ut som det alltid har gjort. Ön, människorna och Malaysia har inte förändrats. Låt mig visa några exempel på att allt är precis som det ska vara...

 
Maten här på Resorten varierar föga. Temat är kyckling med ris. Ibland serveras ävenen fläskrätt eller spagetti bolognese. Personalen gör dock sitt bästa för att variera titlarna på maten. Häromdagen serverades "Open Face Sandwich". Frågor på det?  


"Lifejackets" är en självklarthet när vi är ute och åker båt. Jag har ett nästan obegränsat utbud av 50 kg västar på båtarna. Mina kollegor som är av någon storlek större har det däremot lite svårare. Tvivlar på att denna väst kommer hjälpa nicky att flyta vid en olycka. Snarare begränsa hans förmåga att simma...


Om man vill lämna in en polisanmälan så finns det en liten låda på banken som man kan använda. Vad som ska stå på lappen och hur ofta polisen läser sin post förtäljer inte historien. Att lådan inte sitter fast, inte är låst och att vem som helst kan gå och läsa/slänga/ändra andras anmälningar ses inte som något problem.  


Coca Cola? Ja, malayerna är inte sena med att haka på storebror USA och sprida vinnande koncept....


Men dom gör det på sitt sätt.

Det kommer mera.
Puss.