Det är mycket nu.
Nej, konstigt vore väl annat. Har svårt och se att kvinnan grävt ner sig själv i skogen av misstag...
För några månader sedan var det någon härlig individ på TV4 som beslutade att Binglotto skulle sändas i TV4 Plus istället för i TV4. Detta, antagligen, för att bespara stora delar av befolkningen denna cirkus. Till min och många andras glädje innebar detta att man ibland faktiskt har kunnat titta på TV4 på lördagkvällar om man råkat vara hemma.
Tills idag uppenbarligen! För vad hittar jag i kvällen tv-tablå under rubriken "TV4"? Jo, BINGOLOTTO- Guldkväll! Från 20.00-23.40! Var det inte precis det här dom avskaffade? Nej, tydligen inte. För när det är "Guldkväll" är det tydligen ett undantag. Då är det redan skitlånga programmet ännu längre, och dom redan oändligt många spelen ännu fler. Och då ska det tydligen sändas i TV4. Så att nationen kan lida kollektivt. Jag känner mig lurad.
Puss.
Veckans SMS:
Från: Erik
20-sep 19:08
Tack!
Puss.
INGEMAR LINDBLAD.
När jag kom hem var klockan runt ett och, som alltid efter 20.00, fanns det inte en enda parkeringsplats i mitt område! Efter att ha cirkulerat 10 minuter insåg jag att det inte längre handlade om att försöka hitta en "parkering" utan snarare att göra sig av med bilen på ett ställe där den inte blockerade fullständigt. Många hade försökt innan mig, och lyckats mer eller mindre bra. Jag valde till slut att ställa mig ca 4 meter från ett övergångsställe. Där kunde jag vara säker på att eventuella bussar och lastbilar kunde komma förbi, och att jag inte blockerade allt för mycket för fotgängare på övergångstället. Så fick det bli. Att åka till Liljeholmen och parkera kändes nämligen inte som ett alternativ.
När jag kom ut till bilen i förmiddags satt en lapp på rutan med följande text:
"Med din "exklusiva" parkering hamnar du inte ens i närheten av de lagstadgade tio meterna från gatuhörnet (fotgängarpassagen). Du utgör ett oacceptabelt hinder för gångtrafiken. TÄNK EFTER FÖRE!"
Längs ner satt en klisterlapp med texten "INGEMAR LINDBLAD". Sa jag att lappen var skriven på skrivmaskin?
Eftersom Ingemar Lindblad hade den goda smaken att inte lämna sitt telefonnummer fick jag inte chansen att berätta för honom att:
- Jag inte hade en aning om att man inte fick parkera precis vid ett övergångsstället eftersom jag inte är läskunnig, inte har körkort, och inte förstår skyltar med ett kryss på...
- Att jag ställde mig för nära övergångsstället med enda avsikt att jävlas med honom och alla andra som ska över gatan.
- Att jag gärna parkerar 3 kvarter från där jag bor även om det finns massa parkeringsplatser utanför mitt fönster eftersom jag älskar att gå skitlångt med alla mina prylar... Mitt huvudsyfte på jorden är trots allt att göra livet svårt för mig själv och alla andra.
- Att min största hobby är att parkera så provocerande som möjligt och att jag alltid undviker lagliga parkeringar av princip.
- Att jag nästa gång ska parkera i mitt trapphus eller i soprummet...
Jag tror att Ingemar är över 60 år. Jag tror att Ingemar inte har något jobb. Jag tror att Ingemar har lite för lite sysselsättning i livet. Jag tror att Ingemar inte har någon bil. Jag tror att Ingemar sällan är vaken efter 20.00 och därför inte har någon statistik över parkeringsläget i området. Jag tror att Ingemar är jätte härlig... och att det var tur att han inte skrev sitt telefonnummer på lappen.
Puss
Vad är problemet?
...så här...
När jag går ut gör jag det för att få dansa. Jag dansar för mycket och för länge och skiter i att dom flesta andra på dansgolvet ägnar sig åt att “röra sig till musiken”. Ska det va, så ska det va. Punkt.
Om det är min dans, eller min klädsel (som för övrigt brukar vara väldigt täckande) eller om det är nåt annat, det vet jag inte... Men mitt partande på dansgolvet leder nästan alltid till att jag efter några låtar börjar dra till mig diverse snubbar... Tror ni att det är dom snygga, sköna, trevliga snubbarna? NEJ! Det är det inte. Det är 40-års kris snubbarna som varken är snygga, sköna eller trevliga. Dom dyker ofta upp i grupp och börjar med att dansa mot en, tyvärr varken snyggt eller charmigt. Dom närmar sig sedan långsamt och vill ofta hålla handen och i 9 fall av 10, bjuda på en drink... Dom snygga, trevliga killar syns inte till. Dom står som fastlåsta i baren och närmar sig inte ens dansgolvet. Det hela slutar med att jag aktivt ignorerar 40-års kriserna tills dom ger upp (vilket ofta tar en jävla tid) eller att jag tar skydd hos en manlig vän och svär över att jag återigen dragit till mig ställets ras. Nu undrar jag, vad gör jag för fel? Varför kan det inte bara dyka upp en kille som är lite söt och lite vanlig. Honom dansar jag ju gärna med...
Puss
En vanlig lördag...
Jag har också insett att jag älskar avocado och smörstekta kantareller. Var för sig.
puss.
Ellie...
Christoffer Lindhe 19 år, som deltar i Paralympics. Killen blev överkörd av ett godståg för två år sedan- i helgen tävlade han i simning i 200 meter trots att han saknar två ben och en arm! Är inte det som att vara en blind tandläkare. Jävligt svårt. Killen är värd lite uppskattning. 200 meter med bara en arm och inga ben. Jag simmar inte speciellt bra. Och jag har ändå två av varje...
Puss.
Puss.
Ångest.
Finns det nåt värre en att ha dåligt samvete? Att känna att man har gjort något som man verkligen inte borde ha gjort och att man med lätthet skulle lämna bort allt man äger för att få det ogjort… Det är ångest, på riktigt.
Ibland kan man till och med ha dåligt samvete och ångest åt nån annan. Ni vet, när nån gjort bort sig så kopiöst att man börjar skämmas bara man hör om det. Igår fick jag ett mail som fick mig att få riktig ångest trots att jag inte ens vet vem det är som tabbat…
”Hej på er allihop!
Anna heter jag. Jag jobbar här.
Ibland behöver jag kopiera papper. Då går jag till kopieringsmaskinen, den som står här borta hos oss. Men just idag gick det inte att kopiera papper. Och varför då, kanske ni undrar, eftersom ni är empatiska människor. Jo, för att någon, inte fullt så empatisk människa, kopierat före mig och lämnat maskinen med pappersstopp! Så jag har nu ägnat 20 minuter åt att plocka isär maskinhelvetet, bränt mig på underarmen och dessutom fått färgfläck på tröjan.
En fördel är att jag nu vet hur man gör för att plocka isär maskinhelvetet, en nackdel är att jag hade lite annat som skulle göras.
Det har nu kommit ca 20 papper ur maskinen, det ser ut som någon typ av logglista. Man kan hämta den hos mig och samtidigt passera maskinen, så kan vi ha en genomgång av den.
Välkommen till Händiga Hermans Hörna!”
Man kan verkligen känna frustrationen i mailet och innan jag ens hunnit läsa klart börjar jag fundera på om det kan ha varit jag som kopierat logglistor… Men det var det inte, tackolov. Trots det kände jag samma känsla som jag kan känna när jag ser nån som skämmer ut sig ordentligt på tv. När man måste blunda och bita i en kudde… När man önskar att det fanns falluckor.
Hur som helst var min ångest säkert lindrig i jämförelse med den person som satt någonstans i vårt kontorslandskap, saknade sina logglistor och 12:02 läste sina nyinkomna mail…
Let’s talk about FRA…
När debatten om FRA drog igång på allvar i Sverige satt jag på en ö i Malaysia och kunde på min höjd läsa nån enstaka artikel på ämnet på webben. Min första reaktion var att jag egentligen inte hade någon åsikt. Kunde de verkligen spela så stor roll? Läs mina SMS om det gör någon glad. Vad kan hända?
När jag kom hem och såg vilket massivt motstånd lagen hade fått blev jag tvungen att sätta mig ner och klura ut vad det hela egentligen handlade om. Med tanke på hur många plakat som målats, hur många hat-ramsor som skrikits och hur många ”Stoppa FRA” grupper som skapats på Facebook så måste det ju vara något hemsk som pågick. Efter några dagars klurande kunde jag dock varken känna ilska, engagemang eller ett galet sug efter att starta en hat-grupp på Facebook.
Jag kände snarare att jag hade svårt att förstå den masspsykos som drabbat Sverige.
Har jag verkligen så mycket emot att ge upp lite av min integritet för att göra livet lite svårare för nån jävel som har som mål att sabba för oss andra? Nej, faktiskt inte. Jag ger gärna gubbarna på FRA mina mail om det samtidigt innebär att dom kan läsa nån kriminell vapensmugglares mail när dom tycker att det känns nödvändigt.
Vi är nästan 9 miljoner människor och det är inte svårt att räkna ut att FRA kommer att behöva sålla ganska kraftigt i sin postlåda och att dom knappast kommer ha tid att läsa inköpslistan jag mailat till min mammma eller lägenhetsannonsen till min lillebror. Fokus kommer att ligga någon helt annanstans.
Det kommer heller inte handla om att spåra ord som ”bomb”, ”terrorist” och ”attentat” i ett mail utan istället letar man efter olika typer av datafiler och överföringar av krypterat material. Så att ”vanliga svenskar ska avlyssnas”, stämmer inte.
Så vad är vi egentligen så rädda för? Måste vi inte möta kriminaliteten på deras villkor? För dom lär ju inte komma till oss.
Man måste också komma ihåg att avlyssning är ett av underrättelsetjänstens mest effektiva medel för att hålla koll på den organiserade brottsligheten. Dom grupper som polisen aldrig har för avsik- eller resurser till att plocka in men som dom är tvungna att hela tiden kartlägga för att kunna skydda allmänheten och försvåra deras tillväxt.
Jag kan inte kalla mig FRA-förespråkare, för så mycket diggar jag inte lagen. Det är inte så att jag med glädje ger storebror mer insyn i mitt liv eller att jag inte värnar om min integritet. Men nu lever vi i en värld där man inte kan få allt och då är jag beredd att tumma lite i hörnen…
För om. Jag säger bara OM något skulle hända. Om någon idiot skulle genomföra ett attentat som kanske hade kunna förhindras med hjälp av avlyssning… kommer inte jag ställa mig upp och säga ”det här är ett pris jag är beredd att betala för min integritet”.
